”Ett litet studium om tro”

 6.10.2002 i Betel av Jan Edström

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Tro innebär något man tror på och engagerar sig i. Det förstnämnda kan vara en trosbekännelse och det andra kan syfta på en relation, t.ex. mellan Gud och människa. Tro kan alltså vara både innehållet i tron, det man tror på och lydnaden eller vördnaden inför den eller det man tror på.

Nya testamentet förklarar den kristna tron i termer lånade från den grekiska filosofin. Kristus beskrivs som Ordet (logos) som var till från begynnelsen, deltog i skapelsen och själv är en del av Gud (Joh.1:1ff). (Under medeltiden försökte man att kodifiera och integrera den kristna erfarenheten i det framväxande filosofiska språket (skolastik). Denna västerländska definition av tron nådde sin kulmen hos Thomas Aquinas, som beskriver tron som "en akt av intellektet när det bejakar den gudomliga sanningen under viljans inflytande påverkad av Gud genom nåd.

Det är inte svårt att förstå att reformatorn Luther och många med honom reagerade kraftigt mot detta sätt att reducera tron från en oförklarlig (mystisk) upplevelse till en intellektuell slutledning. Reformatorerna ville istället ville utgå från en biblisk förståelse av tron. De tog utgångspunkten i Nya testamentets trosbegrepp (pistis) som kan beskrivas som ett samtyckande till föreliggande utsagor eller erfarenheter (jfr trosbekännelserna). Många av de grekiska ord som utgör grunden för förståelsen av tro i NT utgår från stammen pist-. Orden innehåller ett flertal olika betydelsenyanser som tro/försanthållande, tro/trohet, sätta tilltro till, vara övertygad om något, förtroende, innerlig religiös hängivenhet, förtröstan, tillit.

Gamla testamentet beskriver tron mera som en relation. Tron beskrivs utan att desto mera definieras. Tron syns i termer som trofasthet, rättfärdighet, nåd, sanning och uttrycks i Guds löften och Guds folks och enskilda människors erfarenheter. Tron uppfattas mot bakgrunden av Guds trohet mot sitt folk genom sitt förbund. Enligt den judiska filosofen Martin Buber syns skillnaden mellan kristen och judisk troserfarenhet i begreppen pistis och 'emunâ, att tro på något och att visa trohet. Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av GT, översätter tex. hebreiskans 'emet både med tro, sanning eller rättfärdighet. 

GT beskriver tron som Israels relation till Gud och som en del centrala gestalters personliga förhållande till Gud. Abraham och David utgör två förebilder eller mönster (paradigm) för förståelsen av tron i GT. Gemensamt för dem båda är att de är obrottsligt lojala mot Gud (JHVH) och att de utvalts alldeles utan egen förtjänst. Om Abrahams liv illustrerar lydnad och trohet uppvisar Davids livsöde utvaldhet och belöning. Dessa två mönster representerar inte varandras motsatser. Istället illustrerar de tillika med andra bibliska berättelser än den ena och än den andra aspekten av tron.

Också profeternas kontinuerliga kallelse till tro, trohet och lydnad baseras på Guds önskan om folkets och den enskildes trohet till förbundet genom handlingar som grundade sig på ett rent hjärta och ett ärligt uppsåt. Guds trohet, hans folks lydnad och att aktivt minnas Guds stora gärningar är grunden för den troendes självförståelse. Profeterna uppenbarar det eviga i det tidsbundna. De förkunnar framtiden mot bakgrunden av det nuvarande och de gör att åminnelsen av Gud och Guds gärningar blir verklig. Detta att 'minnas tillsammans' genom de bibliska berättelserna, traditionen och heliga handlingar, är grundläggande element också för den kristna tron och gemenskapen.

När hebréerbrevets författare försöker illustrera vad tro är gör han det genom att hänvisa till en mängd gestalter ur Israels folks historia. Gud var närvarande genom tron, genom bekännelsen. I NT som växte fram i det grekiska kulturområdet möter vi emellertid tron inte enbart som en händelse eller erfarenhet, utan som ett begrepp, en abstraktion, vilket var främmande för den hebreiska kulturen.

Utgående från dessa betydelsenyanser finner vi i NT olika sätt att definiera tro. "Tro" används av de nytestamentliga författarna som utgångspunkt i försöket att bestämma innehållet i den kristna förkunnelsen. Olika traditioner i NT tar fasta på olika betydelser av tro och formulerar utifrån detta begrepp olika förståelse av hur frälsning kan erhållas genom Jesus Kristus. Trots att den tidiga kristendomen saknade ett enhetligt troskoncept i början hade den ändå en förståelse av tron som på olika sätt relaterades till frälsningen genom Jesus Kristus.

I Jesustraditionen i synoptiska evangelierna förekommer uttrycket för tro rätt ofta, främst i mirakelberättelser och i den allmänna betydelsen förtröstan, tillit. Uttrycket "din tro har hjälp dig" kan förstås både som ett uttryck för människans beredskap och vilja till en radikal förändring i sitt liv och en absolut tillit till Jesu förmåga att åstadkomma denna förändring. I den mån individer förtröstar på Gud, att lita på Gud var i GT att lita på hans ord, kan de också övervinna den mänskliga naturens begränsningar. I NT är ordet man skall lita på Jesus själv.

Hos Paulus är tro ett resultat av det skrivna och det förkunnade ordet. Uttrycket pistis Christou i betydelsen tro på Kristus (inte Kristi trohet) är ett begrepp som med ett par undantag innebär en omvändelse till förkunnelsen om Gud som uppväckte Jesus från de döda. Paulus förkunnar budskapet om en Gud för dem som tidigare varit hedningar, samma Gud som för judarna. För Paulus själv innebär detta att han vänder sig från lagen till tron. Lagen kan inte göra en rättfärdig, det kan endast tron. Tro innebär frälsning, medborgarskap i himlen Typiskt för Paulus är begreppet "rättfärdiggörelse genom tro" i Rom 3:21-31. Enligt Paulus trodde Abraham innan han lärde känna lagen (blev omskuren), Omskärelsen var endast en bekräftelse på rättfärdiggörelsen genom tron. Tro, hopp och kärlek fullkomnas genom rättfärdiggörelsen Paulus betonar trons intellektuella aspekt, men enbart erkännande av fakta eller sanningar leder inte automatiskt till frälsning. 

Johannes evangelium skrevs "för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn". Hos Johannes utförs under och tecken inte som ett självändamål utan för att övertyga Jesu efterföljare om att tro. Undren sker alltså inte som hos synoptikerna som en följd av tro hos den som helar eller hos den som helas. Enligt Johannes är Jesus den stora undergöraren och församlingen kan som förvaltare av denna tro göra ännu större tecken än Jesus. Att tro på Jesus innebär att alla mänskliga förhoppningar om liv, bröd, sanning, ljus mm. når sin fullbordan. Att tro innebär 'att inse' eller 'att komma till insikt' om frälsningen, att Gud sänt sin Son till världen för att frälsa världen. Den som tror har evigt liv och undgår domen. Trons innehåll är således intimt förknippat med frälsningen.

Hebréerbrevet presenterar inte tron i relation till det kristologiska trosinnehållet som hos Paulus och Johannes utan talar om vilken väg de som tillhör Kristus, Sonen och Översteprästen, måste gå. Utifrån Hebr. kan man tala om tron som en medveten livshållning som får konsekvenser för hela livet både det nuvarande och det tillkommande. I detta mästerligt formulerade trons kapitel presenteras tron genom personer som trott, visat trohet och lydnad och därigenom varit trovärdiga vittnen för den kristna tron. Brevets författare slår fast att tron utgör en grund för hoppet. Samtidigt är tron oberoende av det påtagliga och synliga (v1). I tro förstår vi (v3), i tro bar Abel fram sitt offer (v4), utan tro kan ingen finna nåd hos Gud (v6), i tro lydde Abraham (v8), i tro dog alla dessa utan att ha fått vad de blivit lovade (v13), ingen av dessa (som trott)...fick se löftet uppfyllas (v39). 

Liksom i Hebr. är tron i Jakobs brev en attityd, en livshållning som också kan utsättas för prövning. Jakobs brev innehåller också en viss polemik mot Paulus koncept "rättfärdiggörelse genom tro" och en tro baserad på Kristi död och uppståndelse oberoende av gärningar. Jakobs brev slår fast att tron utan gärningar är död, inte så att gärningar skulle vara en förutsättning för tro. Däremot är gärningarna ett tecken på att det finns tro. För en modern bibelläsare framstår motsättningarna mellan Paulus och Jakob mera som ett betonande av olika aspekter i tro, inte som ett antingen eller. 

Medan Paulus och Johannes koncentrerar sig på trosinnehållet, behandlar Hebreerbrevet och Jakobs brev tron ur ett mera subjektivt perspektiv. Båda perspektiven på tro är nödvändiga för en förståelse av trons olika dimensioner.

Den tidiga kristendomens formuleringar i anslutning till missionsuppdraget uppfattade tro i betydelsen omvändelse. Att komma till tro (episteusate, 1 Kor15:2) blev ett uttryck för accepterande av apostlarnas förkunnelse om Kristi död och uppståndelse som den slutliga frälsningshandlingen (se 1 Tess.4:14; Rom 6:8). Tro ses i relation till den som helar och den som blir helad. På så sätt blir tro en förutsättning för miraklet (Mk 9:14-29). Tro kan också uppfattas stå för en speciell nådegåva (1Kor 12:9f). I Apostlagärningarna innebär tro ofta att man utgående från att ha upplevt eller bevittnat ett under vänder sig till förkunnelsen om frälsningen.

Sammanfattningsvis kan man se hur tro i NT, främst påverkad av Paulus syn på tro, alltmer får betydelsen av hela den kristna erfarenheten och undervisningen (Jud. v3). Tro definierad på detta sätt blir konstituerande för den kristna självförståelsen och en grund för den kristna enheten. 

Vi är en del av den nytestamentliga, apostoliska kristna gemenskapen och bekänner oss följaktligen inte till något som skulle vara främmande för andra kristna. Däremot bidrar vår (baptistiska) historia - och ibland självpåtagna roll som korrektiv till en vad man ansett vara en förstelnad kyrka - till att olika betoningar gällande tro och liv kan bestämma vår identitet och självförståelse. Att identiteten färgats av den lokala kulturen tex. relationen till andra kyrkor och samfund är självklart. 

Teologiska lärosamtal koncentreras oftast på frågor som har med läran och inte fromhetslivet att göra. Att tro är emellertid både lära och liv. I traditionella lärosamtal mellan kyrkorna hamnar ofta frågor som behandlar livsstil, etik, eskatologi i skymundan trots att dessa frågor kanske mer än dop- och nattvardssyn är grundläggande för det kristna livet. Varför är detta påpekande viktigt. Jo, därför att det sist och slutligen inte är dop-, nattvards- och församlingssyn som är det konstituerande. Dessa utgör istället en konsekvens - och en viktig sådan - av den grundläggande synen nämligen den, att tron i hela dess vidd uttrycks i en gemenskap av troende som låter sig formas av den heliga Anden, vilket får konsekvenser för den enskilda människan både i detta liv och i det tillkommande. Kyrkan och församlingen är en trosgemenskap. Utgångspunkten för denna gemenskap är den gudagivna personligt mottagna och medvetet utlevda tron. 

Tro är alltså inte endast fråga om din och min relation till Gud, utan också om vår relation till varandra. Tro handlar inte enbart om hur man kan bli frälst, rättfärdiggjord, helgad eller gudomliggjord. Idag uppmanas varje troende att relatera sin tro till allt gott verk. Mission, arbete för fred, rättvisa, mänskliga rättigheter och skapelsens integritet. Vi får ställa vårt liv i Guds och hans goda krafters tjänst. Tro är att låta alla de val vi gör formas utgående från vår gudsrelation Utan tro förlorar vi perspektivet och drivkraften. Men genom tro och tillit till Guds möjligheter förmår vi allt.