”Guds tilltal”

2 Mos 6:2

Predikan i Betel 15.9.2002 av Sam Pettersson

Gud talade till Mose och sade: "Jag är Herren." 

Av alla Guds tilltal till en enskild människa i bibeln står Mose för kanske 95% av dem. Gud eller Herren talade till Mose och sade: Så har vi vant oss vid att det låter i Moseböckerna. Och Guds gemenskap, ja t.o.m vänskap med Mose var något alldeles oerhört, ett unikt förhållande i bibelns historia. Gud talade till Mose. I de berättelser om israeliternas strapatser i ödemarken där Gud talar till Mose är det uppenbart att det inte handlar om något av vår tids s.k. profetiska ord med prefixet "Så säger Herren". Gud talar och Mose ömsom protesterar, ömsom underhandlar; ibland med gott resultat, ur hans eget perspektiv, men ibland är Gud ganska obeveklig, verkar det som. Det syns som om Guds och Mose förhållande är präglat av en ömsesidig respekt. Inte olikt den respekt som Abraham åtnjöt i Guds ögon. Mose kallas också Guds vän, inte bara Herrens tjänare, utan t.o.m. hans vän. Varför är Guds tilltal till Mose så speciellt, kanske är det för att Mose från början har en egen stark integritet. Guds kallelse och tilltal handlar som så ofta i grunden om att Guds vilja egentligen finns där i botten av vår egen vilja. Varför har vi så svårt att varar sanna mot oss själva, konstatera både det som är vackert och mindre vackert i vårt inre. Först när vi erkänner verkligheten som den är utan att förminska eller förstora, försköna eller förfula kan vi identifiera vår innersta vilja som förbkluffande ofta verkar ligga alldeles i fas med Guds vilja. För är det inte så, precis så i berättelsen om Mose. Hur det kom sig att Mose blir Guds vän? 2 Mos 2-3 fritt ur minnet. 

Mose upprörs och engageras i sitt inre av sitt folks lidanden, men har inte redskapen för att bearbeta detta utan han förgriper sig på Guds egendom, en annan människa. Hur många gånger har inte välmenande personer påpekat att nån annan har en kallelse till nån tjänst i Guds rike utan att "kolla med facit". Nämligen att lugnt och sansat under längre tid pröva sig själv och sina egna motiv och i förtroendefullt samtal med andra invänta Guds tid.  Så blir det för Mose, han flyr och Gud uppenbarar småningom sin vilja för honom, i en av de mest fantastiska scener vi har i bibeln 2 Mos 3:1-10 

Mose parlamenterar med Gud, men inte för att få bättre villkor utan för att faktum är att han stammar och har svårt att få mål i mun, medan hans yngre bror Aron är talför och så blir Bröderna Wassmans ökenresor Ab till. Mose konstaterar faktum inför Gud hela tiden. När man läser berättelserna ur 2 o 3 Mosebok slås man av detta att Mose är långt ifrån säker och trygg i sinn ledarskapsroll, han är något helt annat ständigt osäker på hur det ska gå, om hans folk skall klara sig, om han själv skall klara av folket om Gud skall klara av dessa kivande, otrogna barn som ständigt och jämt knotar och klagar. Mose är långtifrån de slipade statsmännen med soina professionella talskrivare. "Make no mistake" ingår inte i Mose vokabulär.
Lärdomen ur Mose liv blir att den andlig vägledning under den öken-vandring som är vår i västvärlden ingalunda alltid står att finna ibland de vältaliga, framgångsrika och slipade hjärnorna. Utan kanske bland de som, likt Mose, stammar, som har misslyckats med att kanalisera sin rättmätiga vrede mot de djupa orättvisorna i världen, de som flytt från dem som missförstått deras tankar och gärningar. 

I den förtroendefulla relation som Mose och Gud redan från början har, och som de utvecklar under åren, är inte detta med Guds tilltal något ofattbart. Gud talade till Mose och sade: "Jag är Herren." 

Detta budskap "Jag är Herren" är det som Gud alltid har talat till människor i alla tider. "Jag är Herren" Detta är A och O, början och slutet, i allt som heter Gudsrelation; att till fullo ta emot detta oerhörda anspråk, och det enda fasta, den enda helt objektiva utsagan i detta kosmos. "Jag är Herren" Hur mycket av all splittring, alla krig, alla strider i Kyrkans historia, ända från Adam och Eva till idag, hanslar inte om detta; att helt och fullt böja oss under detta "Jag är Herren". Vi är i princip helt överens men. ett par förbehåll är vi nog tvungna att få ha. Om jag skall kunna arbeta tillsammans med den måste vi åtminstone ha samma bibelsyn, och kontakterna till dem förutsätter en ämbetssyn som inte kolliderar på vissa vitala punkter. För att gemenskapen skall fungera, måste vi inte ha samma nattvardssyn, kanske? "Jag är Herren" säger Gud, "Jag är Herren" utan mig kan ni ingenting göra, försök med era förbehåll ni, men utan mig kan ni ingenting göra.

Mose, Guds vän, hade också en mängd förbehåll, men inte i förhållande till andra människor utan han förde dem direkt till Gud och lät Gud vara Gud och Gud talade till Mose och sade: "Jag är Herren."