”Mannat från himlen”

2 Mos 16:1-20

Predikan i Betel 1.9.2002 av Sam Pettersson

"Av jordens frukt och människors arbete bereder du oss livets bröd." Säger vi i en nattvardsbön. Vi förtröstar på Herren och han förser oss, han välsignar brödet för dagen som kommer.. Varje helig handling eller sakrament ursprungligen utformat från NT´s händelser och praxis har sin anknytningspunkt i GT. Påskmåltiden och Nattvarden, vandringen genom Sävhavet och dopet, uttåget ur Egypten och att vara vägens folk, att varapå vandring, att inte höra till denna världen. Vi har tidigare ägnat en höst åt att sätta oss in i parallellerna mellan Israel och Juda i den babyloniska fångenskapen och vår tids "fångenskap" i en djupt materialistisk och sekulär kultur.

Likadant är det också med berättelsen om manna-undret i öknen, det har anknytningspunkter både till nattvarden och till Guds omsorg om sitt folk. Likheterna och parallellerna till oss och till allt mänskligt finns redan i de första verserna, Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen. Alltid finns det ju något att klaga på, aldrig kan man vara riktigt glad, och blir man glad så int hålls man. Och igen ser vi att hela vår konsumtionskultur är uppbyggd på just missnöje. Missnöjet med att vi inte har de saker som andra har. Skulle missnöjet och avundsjukan försvinna skulle den världsbild som går ut på att du är vad du äger och vad du innehar försvinna ut på idéernas avstjälpningsplats. Den sjukan förföljde Israels barn i öknen och den har förföljt människan ända sedan syndafallet. Jesus orden i Bergspredikan om att inte göra er bekymmer anknyter till detta. En kristen har överlåtit sig själv till Guds försyn och omsorg, inte till den missnöjde mammons krav på ett ständigt jagande efter mer, det nyaste och det som ger status. En vandrare i Jesu efterföljd stannar upp inför mysteriet att Gud upprätthåller hela skapelsen ger oss livet åter varje morgon, en kristen har andra prioriteringar än att knota över de materiella saker och tryggheter som inte tjänar detta högre mål; att följa Jesus. Därmed vill jag säga att det inte är varje kristens kallelse att leva i fattigdom, eller kyskhet för den delen, men väl lydnad. Tvärtom säger ju Jesus själv att vi skall lära oss att använda den världsliga mammon för att Guds rike skall ha framgång också där. Så det är ingen synd att äga pengar eller saker, men vi bör se upp så inte pengarna och sakerna äger oss. Och ett utmärkt sätt att ge mammon en knäpp på näsan är att ge tionde av det vi får. Och om den onde kommer och frestar oss kan vi alltid göra som kvinnan som genast sa: "Frestar du mig en gång till så ger jag dubbelt tionde". "Gläd er alltid i Herren," säger Paulus, "åter igen säger jag gläd er". Givandets glädje motverkar effektivt knotandet över alla de andra, och allt detta andra som  vill tynga oss, och göra oss modfällda. Gud säger till folket: "och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. I morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud."  Herrens härlighet uppfyller våra liv när vi ställer vad vi har, i barnslig förtröstan på Gud, i hans hand. Ingen har, vad jag vet, gått i personlig konkurs av att ge tionde till Herrens verk. Tvärtom är tendensen den att det snarare blir tvärtom. Välsignelserna,  Herrens härlighet, uppenbaras i sådana människors liv. Välsignelserna flödar över, de blir till en källa av liv och givandets glädje pyser ut ur varje por istället för knotandet över att vi inte är tillbaka i slaveri vid Egyptens köttgrytor. För hur stod det i texten om mannat: "När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde." Detta är Gudsrikets paradoxala matematik, som inte går att mäta med millimeter rättvisa utan som ger åt var och en vad den behöver, om vi bara  vågar tro att så är fallet. Vågar vi ta emot de välsignelser som tiondegivandet ger oss eller gör vi så som det står sist i vår text att vi  gömmer undan och sparar av mannat. Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.

Om vi inte litar på Gud utan håller undan en del av det som vi kan ge, dåhåller också han undan det som han vill välsigna oss med. Ingen får förmycket och ingen får för litet när vi förtröstar på Herren och ger av ett glatt och inte av ett knotande hjärta.

Mannat från himlen är inget vi kan spara, lika lite som vi kan spara Gudsvälsignelser från nattvardsbordet så att vi inte behöver komma nästa gång.Nattvardens, eukaristins välsignelser är färskvara därför att det är nu, det finns och det ges av Gud fritt och för intet till den som ödmjukt tar emot i sin andliga fattigdom, vad Gud vill ge. De andligt rika och duktiga, de som ingen nåd behöver i sina liv göre sig icke besvär till Herrens bord, men du som hungrar och törstar efter rättfärdighet, nåd och frid  Kom!!