Verbum Divini

”Kristus och Anden”

Predikan i Betel 12.5.2002 av Jan Edström

Jag har mycket mer att säga er, men nu förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. (Joh. 16:12-15)

Gud är Fader, Son och Ande enligt den kristna kyrkans traditionella språkbruk. Numera omnämns Gud också som Skapare, Försonare och Livgivare. Detta för att med dagens språk uttrycka vem Gud är och vad Gud gör i Bibeln och historien.

Att Gud inte är lätt att förstå är lätt att förstå för var och en som någonsin har funderat på Gud. Hur förklara något som inte går att förklara? Hur förklara att 1+1+1=1. Hur förklara att Gud är en, men att Gud väljer att uppenbara sig på tre olika sätt. Gud väljer att begränsa sig och bli människa så att vi bättre skall förstå vem Gud är. För att du inte tog det gudomliga vet vi vad Gud är, var Gud är och vem Gud är, skriver Olov Hartman i en psalm.

Eftersom det är omöjligt att tala om Gud har man valt att tala om Gud genom negationer (via negativa eller den apofatiska metoden) för att försöka ringa in vad och vem Gud är. Gud är inte en människa att han kan ångra sig, säger bibeln som framför allt talar om Gud i bildspråk och metaforer. Psaltaren är rik på sådana. Där är Gud klippan. Gud är Fadern eller som en mor. Gud är kung och härskare.

Gud har en historia - både i världen och i människans tanke om Gud. Bibelns Gud skapar världen. Det blir en god och fin skapelse. För att illustrera vad Gud vill med skapelsen Gud kallar ett folk att vara ett exempel för andra folk. Av kärlek till sin skapelse väljer Gud att bli en del av den, att bli människa. Av nödvändighet väljer Gud att försona skapelsen med sig själv och erbjuda människan befrielse från synd och död och ett hopp om en framtid i gemenskap med Gud.

Det sistnämnda sammanfattas påskens bekännelse: Kristus uppstod från de döda, genom döden har han övervunnit döden och till de som fanns i gravarna har han gett liv, eller som vi i Finland är vana att höra det: Kristus nousi kuolleista, kuolemalla kuoleman voitti ja haudoissa oleville elämän antoi.

I Bibelns Gamla Testamente talas det om Gud, Guds handlande, Guds ande,. Det talas om Guds son eller Guds söner i betydelsen människan och om Guds smorde, messias (grek. kristos), den utvalde. Kristus betyder alltså Guds smorde, den som Gud utsett (Ängeln som sade till Maria: Du skall föda en son och kalla honon Jesus), kallat (Rösten från himlen som sade: Denna är min älskade son, hör honom) och identifierar sig med (Jesus som förklarade för lärjungarna: Jag och fadern är ett).

I Kristus försonade Gud välden med sig själv, lyder en av de mest innehållsrika och pregnanta satserna i Bibeln. Denne Kristus som lever, dör och uppstår från döden talar i texten vi läste om Anden, Hjälparen, Sanningens ande. Hans närmaste vet inte ännu vad det han säger innebär, eftersom det Jesus säger i texten vi hörde läsas är en del av hans avskedstal innan påskens omvälvande händelser.

Utan att gå närmare in på de händelse som ledde fram till utformandet av den kristna treenighetsläran kan vi konstatera att Kristus och Anden hör ihop.

Jesus Kristus är sann Gud och sann människa i en enda person.
Kristus är Gud med oss.
Anden är Gud i oss.

Många kristna, allt ifrån en del sk mystiker till protestanter och många finlandssvenska frikyrkliga, är mycket kristocentriska. Det är likso Jesus från början till slut, ändå från barnvälsignelse och söndagsskola till jordfästning. Det är naturligt att det är så. Vi behöver någon, ett ansikte, att fokusera vår gudsbild på. När vi ber "Herren vände sitt ansikte till dig" blir är det naturligt att det är Jesu ansikte vi ser. När vi ber om Andens ledning är det Jesus som uppenbarar sig vid vår sida. Andens ansikte är fördolt för oss. Allt vi förstår av Jesus har Anden uppenbarat för oss, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.

Kanske reflekterar vi inte ens över att "denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen" inte längre vandrar omkring på Galileens dammiga vägar. Vi sjunger trosfriskt "Jesus finns fast han inte syns" och går kanske med i Jesusmarschen den första maj. Anden är Jesus närvaro. Han som går med oss varje dag, varje stund, lika nära som luften vi andas. Anden. Andas. Nära mig. Som luft. Guds Närvaro.

Ibland betonas Anden, Andens gåvor, Andens frukter, Andens manifestationer mycket starkt. Nästan så att man får känslan av att Anden blir något väsensskilt från resten av gudomen. Farligt, för att inte säga heretiskt, blir det om personligt upplevda andliga maniferstationer görs till villkor för en fullvärdig delaktighet av Gud, Guds nåd och verk. I det genom tron mottagna dopet äger vi allt Gud har att ge oss. Gåvan är given. Varje dag får vi lära oss allt mer av vad denna gåva innebär och gå allt djupare in i gemenskapen med en treenig Gud, Fader, Son, Ande.

III

En av de orsaker som delat kristenheten har varit synen på Anden och Andens relation till Fadern och Sonen.

Skulle Anden utgå från Fadern genom som i östkyrkan Sonen eller från Fadern och Sonen (filioque) som i väst. Östkyrkan som ville slå vakt om enheten i gudomen kunde inte godkänna tillägget "och sonen". I det moderna ekumeniska/ teologiska diskussionerna anses inte filioque längre utgöra den stötesten det en gång var. Ändå kan man inte undgå den diskussion som förs i dag i vårt eget land angående hur vi ska benämna den tredje personen i gudomen, Anden, den helige Ande eller den heliga Anden.

Kristus och Anden talar om olika dimensioner av Guds handlande i världen.

Kristus är försonaren. Anden är livgivaren. Båda två delar av den heliga Treenigheten. Kristus och Anden hör ihop redan från början. Det är inte så att Jesus kommer först och anden sedan. Guds ande, Gudsvinden, svävar över vattnet i tidernas morgon. Anden faller över profeterna och bådar en ny tid när rättvisa och fred skall komma, när en pojke skall valla lejon och lamm sida vid sida.

Kristus och anden är knutna till varandra i flera centrala händelse i Bibeln.

Inkarnationen, Jesu mänskoblivande
Ande är närvarande när Gud blir människa. Anden är upphovet till Marias livsfrukt och Gud blir människa, en av oss.
Jesu dop
Anden är närvarande vid Jesu dop. Anden sänker sig över Jesus efter att han blivit döpt av Johannes. Anden sänder Jesus ut att predika, kalla lärjungar och vittna om sanningen och ljuset, att personifiera Guds nåd och sanning.
Jesu förhärligande
Anden sänker sig ännu en gång över Jesus. Denna gång inte för att sända honom ut i världen, utan för att sända honom mot hans offerdöd i Jerusalem.
Pingsten
Den ömsesidiga relationen mellan Kristus och Anden blir omvänd i och med pingsten. Förut var det Anden som sände Kristus, nu är det Kristus som sänder Anden. Anden som tungor av samma eld som sätter sig på lärjungarnas huvuden. En eld många tungor, enhet i mångfalden. Vad vill Gud säga genom denna manifestation. 'Babylon revisited' eller 'Babylon revised'. Gud förenhetligar inte alla språk till ett, i stället låter Gud Anden bli den tolk som gör Guds verk förståeliga för alla folk.
Det kristna livet
Andens uppgift i den kristens liv är att göra Jesus närvaro känd och
Det är Guds verk, Jesu verk, Andens verk
Guds verk i världen.
Anden verkar i och genom kyrkan, församlingen.
Anden är verksam också utanför kyrkan. Det finns ett utpräglat intresse för andlighet idag som borde tillvaratas bätte.
Anden verkar för fred och försoning. Som tecken på detta kan man se försoningsprocessen i Sydafrika, frigivningen av Aung San Suu Kyi i Burma förra veckan frigiven ur hennes husarrest i Burma. Anden verkar genom de goda krafter som förenas för att förbättra livsvillkoren för människor som har det svårt på olika sätt.
Idag får vi ta emot och bekänna oss till denna livgivande Ande som fäster vår blick på Kristus vår Gud, vår broder och vårt hopp.

Vi ber:
Kom sanna ljus, kom eviga liv, kom förborgade hemlighet!
Kom härlighet utan namn! Kom du outsäglige, kom du eviga jubel, kom du ljus utan nedgång! Kom du som är väntad av alla elända. Kom ensamme, till den ensamme -- ty ensam är jag som du ser. Kom du som har ställt mig allena och ensam på jorden. Kom du som har blivit min längtan -- ja du har gjort att jag måste längta efter dig, som dock ingen mänsklig ande år. Kom min ande och mitt liv! Kom min glädje och ära, min förblivande vederkvickelse! Jag tackar dig at du blivit för mig en dag utan afton, en sol utan nedgång, ty du har ingen plats där du kan dölja dig, du som uppfyller världsalltet med din makt. Amen.
(Symeon den yngre; ur "De första kristnas böner")