”Föd dem!”

Joh 21:2-12

Predikan i Betel 14.4.2002 2:a söndagen efter påsk
av Sam Pettersson

Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. [3] Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. [4] När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. [5] Och Jesus frågade: "Mina barn, har ni ingen fisk?" De svarade nej, [6] och han sade: "Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni." De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. [7] Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: "Det är Herren!" När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. [8] De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. [9] Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. [10] Jesus sade till dem: "Hämta några av fiskarna som ni just fick." [11] Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. 

[12] Jesus sade till lärjungarna: "Kom och ät." Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. [13] Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. [14] Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

[15] När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." [16] Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." [17] Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. [18] Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." [19] (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!" 

[20] Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. [21] När Petrus såg honom, frågade han Jesus: "Herre, hur blir det med honom?" [22] Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig." 

Denhär texten är om inte sönderpredikad så i vart fall välanvänd. Men den är det överlag starkaste beviset för att hela NT:s och hela vårt livs viktigaste fråga är den som Jesus ställer till Petrus på stranden av Gennesarets sjö. Allt som handlar om vår tro, vår längtan, våra misslyckanden, våra framgångar och vår relation med Gud handlar ytterst om det sanna svaret på den fråga Jesus ställer till Petrus på stranden av Gennesarets sjö. Den är den enda riktigt viktiga frågan Jesus ställer till oss. 

Det handlar ju inte denhär gången om på vem eller vad de tror, varför eller varför inte demonerna lyder dem. Vad de tror om gudsriket som skall komma, utan det handlar om ifall de älskar Jesus. På vilket sätt? Vad betyder det att älska Jesus. Kunde Jesus ha frågat Tror du på mig? Respekterar du mig? Fruktar du mig? Uppskattar du mig? Att älska någon så att vi är beredda att ge vårt liv för varandra, är kanske en möjlig precisering. Jesus hade bevisat att hans kärlek var av den kvaliteten, det var inte riktigt fallet med lärjungarnas. Bara de värdelösa i omvärldens ögon fanns kvar vid korset, eventuellt var det så också under natten innan korsfästelsen, att det var kvinnorna som var kvar till det bittra slutet. De som inget har att förlora är de som finns kvar när det blir tuffa tider. "De minsta de mest föraktade i samhället", det är där, bland dem, Jesus finns, det är med dem han lider, inte med de nöjda, de mätta, de välbeställda.

Men åter till Gennesarets strand. Nu är det ju så att Petrus, inte minst, och de andra lärjungarna, de är nu "De minsta, de mest föraktade i samhället". De hade satsat på ett vilt kort och nu såg det ut som om de hade förlorat. Inte bara platsen som Hans Majestäts närmaste män, utan de hade förlorat allt, släkt. Vänner, social tillhörighet, nationell identitet - allt. Vvem skulle numera vilja röra i dem med en tång ens, annat än de själva den krets av lärjungar som inte gärna kunde förneka sig ur denhär situationen längre. Petrus hade ju dessutom förnekat sig ur sin tillhörighet med Mästaren också. Om han nånsin hade haft skäl att ta dedär, då nästan övermaga, orden "gå bort ifrån mig, jag är en syndig människa" i sin mun så nog var det väl nu de skulle sägas? Då i början var de mest kanske ett spel för gallerierna, men ändå inte, de var ju också delvis ur hans själs djup. Nu kom inte ett ord över hans mun. 

"Om inte om vore, kuddorna i luften fore". En utomstående betraktare kunde nästan tro att allt var som förr. Där sitter Mästaren tillsammans med sina lärjungar, de ber tackbönen, bryter brödet och delar vad de har tillsammans de sjunger lovsångerna... Nej förresten det gör de ju inte. Det är nog nånting som är galet med denhär bilden. Vi vet vad det är som är galet. Det är det ollektiva sveket i allmänhet och Petri förnekelse i synnerhet. Och ingen skulle ha varit speciellt förvånad om Jesus skulle ha sagt slutet av det han säger först. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." [19] (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.)

Det skulle ha varit helt normalt. Den störste svikaren bör få det största straffet. Så är det. Det var bara det att Jesus inte kommit till världen för att döma världen, inte för att anklaga och inte för att förnedra den som så gruvligt misslyckats som Petrus gjort. Den som varit så rädd för smärta och utsatthet att han t.o.m. förnekat sin kännedom om Jesus. Nej Jesus har inte det budskapet till oss. Men han fordrar ett ärligt svar på en rak och ärlig fråga. Som kanske inte bara handlar om vår innersta vilja att älska Jesus utan också om vår vilja att kunna leva med oss själva, om vår möjlighet att kunna älska den misslyckade människa jag själv är såpass att jag kan fungera som en katalysator för denna Guds kärlek i min omgivning - föda Jesu får.

"I evangelierna läser vi om hur Jesus kallar Petrus för Barjona, son av Jona. Någon som likt profeten blivit avklädd in på bara kroppen, nedkastad i den existentiella ensamhetens havsdjup och i sin maktlöshet upptäckt sig vara buren.Vuxenblivandets erfarenhet, "Barjonaerfarenheten", är inte en engångshändelse utan den vuxna människans erfarenhet av vad livet är - avklädd, ensam, maktlös men även buren av och överlåten till den tillit vi kristna stavar Gud. Jesus avslöjar för Petrus att det är på denna bekännelse, på denna erfarenhet som kyrkan - den församlingskropp som tillhör Herren - lever."

Petrus och vi ställs inför valet att våga språnget på "tusentals ljusårs djup" eller att stå kvar i vårt svek. Att våga språnget mot en tillit som stavas som Gud, en tillit på att Han är den som förlåter synder och att det finns en hand som möter mig i fallet när jag har vågat språnget. Att vara kristen innebär att vi vågar förvandlas att vi vågar följa honom också över det som syns vara bortom livets gräns, bortom förnuftets gräns. Att vi likt örnens ungar kastar oss utför stupet för att märka att endera flyger vi eller också fångas vi upp innan vi krossas. En tillit som stavas som Gud