”Mötet på vägen”

Luk 24:13-31

Predikan i Betel 7.4.2002 av Sam Pettersson

Denna text blir bara viktigare och viktigare för varje år som beskrivning och vägledning för allt vandrande i Kristi efterföljd. Den, tillsammans med flera andra av påskveckans texter, innehåller oceaner av god vägledning och undervisning så att vi gott kunde uppehålla oss halva kyrkoåret vid händelserna som de beskrivs. 

V.13 Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. Lärjungar umgås, de färdas tillsammans, vandringen kan inte, får inte bli ett eget race. Snart nog skulle Jesu efterföljare, lärjungarna, få smeknamnet ´Vägens folk´. Ett folk på vandring, som inte satt sig tillrätta i tåget till himlen där man äter bakelser i väntan på att det behagligt skall tuffa in till den himmelska perrongen. Lärjungar vandrar färdas framåt.

v.14 De talade med varandra om allt det som hade hänt. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Lärjungar delar livets soliga, men framför allt skuggiga sidor med varandra. Kommunikation förutsätter närhet samtidigt som ett delande av de mest intima ämnen fordrar en viss avskildhet, som t.ex. under en vandring 

V.15 Medan de gick där och samtalade och diskuterade, kom Jesus själv och slog följe med dem. Samtal om Jesus leder inte sällan till samtal med Jesus. 

V. 16 Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Det är här som allting sammanfattas i lärjungarnas liv; den nästan totala oförmågan att se sanningen om Jesus, att förstå att Jesus kommit till jorden inte för att bli upphöjd på mänskligt vis utan för att upphöjas på en träpåle, men genom att vara lydig intill döden, döden på ett kors, har Gud upphöjt honom över alla namn för att varje knä skall böjas för honom och varje tunga bekänna att Jesus Kristus är Herre! Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Den meningen är egentligen oerhört sorglig, därför att den så ofta gäller för oss. Våra ögon är förblindade. Vi känner inte igen Jesus. Vi ser inte att den Helige finns att känna igen i de människor vi möter. Så var det med judarnas ögon, så var det med lärjungarnas ögon sålänge Jesus vandrade med dem, och så var det nu när Jesus uppstått. Bara de med andlig och profetisk urskillningsförmåga ser frälsningen. "Nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat, för mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel"... ber vi tillsammans med Symeon i templet vid Jesu omskärelse, i Completorium, bönen inför natten. Sakarias, Johannes Döparens far, säger "Så skall hans folk få veta att frälsnigen är här med förlåtelse för deras synder genom Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ned till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg." En soluppgång, ett ljus i mörkret, dag efter den mörkaste natt, och vi känner inte igen honom för våra ögon är förblindade.

V.25-27 Då säger han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? [26] Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" [27] Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. Hjälpte det att läsa Skriften för lärjungarna? Nej inte ens det hjälpte. Och är inte det precis våra liv och vår efterföljd beskrivet i ett snabbt penseldrag. Trots att vi läser, trots att det förklarade tolkade ordet ges oss i aldrig så många torra eller mindre torra predikningar, i bibelstudier, i bibelförklaringar, i kommentarer, i exegetiska verk eller i filmer eller andra dramatiserade former så är det i ganska få av dessa tillfällen som vi förstår eller som vi upplyses i vår tro på ett nytt och livsförvandlande sätt. Vi som går ofta i kyrkan och som varit med ett tag vi blir liksom vaccinerade mot Ordet och dess förkunnelse, och de som får det starkaste vaccinet är ofta de som är satta att förkunna Ordet, prästerna och pastorerna. Därför behöver vi så innerligt väl få ett motvaccin, ett motvaccin som Herren Jesus själv ger oss och som han själv är för oss.

Vi går där jämte Jesus på vår väg och vi berättar om vad som har hänt, ofta ganska nedslående nyheter. Den och den har dött, klotter på väggarna, andra är sjuka och blir inte helbrägdagjorda, inbrott på 4:de våningen, tuggummin fastklibbade på golvet, minskade medlemssiffror, kris i missionsländerna, svårt för alla i Mellanöstern mm. mm. Jesus förklarar ur skrifterna, han är ju själv Ordet, att saker och ting och människor bland dem, ibland måste lida och dö för att något annat skall få liv. Men vi förstår inte för det ingår inte i den moderna tankens design. Vi har svårt att förstå för vi är förblindade av denna tidsålders väsen. Men så en dag som denna, i en torr och tråkig gudstjänst med en medioker predikant, småslumrande deltagare och svag psalmsång, då händer det att han v.30f tar brödet, läser tackbönen, bryter det och ger åt dem. Då öppnas deras ögon, och de känner igen honom. 

Må Gud uppenbara sin härlighet och ge våra ögon ljus och vår ande urskillningens förmåga. Amen.