”I närkamp med prövningar”

Predikan i Betel 17.2.2002 av Jan Edström

Första söndagen i fastan är temat I prövningens stund. En av de klassiska berättelserna  om prövning och oskyldigt lidande är Jobs bok. Den finns naturligt nog strax före Psaltaren, bönernas bok, som på sätt och vis tar vid där Jobs bok slutar.

Jobs bok består av en ramberättelse innanför vilken många intressanta samtal utspinner sig. Allt är upplagt som ett första klassens skådespel där alla har sina speciella roller. Ridån går upp. Den första scenen utspelar sig någonstans i himlarna där Anklagaren (hebr. satán) kommer inför Gud, pekar på Job och undrar hur det nu riktigt är med Jobs gudsfruktan. - Det är ju relativt lätt att tillbe Gud när Gud välsignat Job med stor familj och mycket egendom. Så tillåter Gud att Job sätts på prov. Den rättfärdiga, framgångsrika mannen som tillber Gud med rent hjärta mister plötsligt sin familj och sin egendom i en rad katastrofer. Han drabbas också av prövningar in på sin bara hud. Ändå rubbas han inte i sin tro.

Tre av hans vänner som hört om hans prövningar kommer på besök. Till en början gör de allt rätt. De sitter tysta bredvid sin vän och bara finns där i en sorts terapeutisk närvaro.

Sedan inleds ett av de mest intressanta samtalen om Gud, oskyldigt lidande, ondskans ursprung och den traditionella tanken om att synd leder till straff. Job talar, hans vänner svarar: långa argumenterande samtal som till sist leder in i en omöjlig återvändsgränd. Ingen kan nämligen med säkerhet veta vad som eventuellt döljer sig bakom Jobs lidande. Enligt ramberättelsen är Jobs lidande resultatet av en sorts vadslagning mellan Gud och Anklagaren. Om Job förblir trofast vinner Gud vadet, om Job inte härdar ut i sina prövningar vinner Anklagaren. Hur det går med vadet blir en öppen fråga eftersom Anklagaren försvinner ur dramat efter den första akten.

Istället utvecklas berättelsen till en sorts kamp mellan olika tankar om Gud, prövningar, onska och rättfärdighet, representerade i Job och hans vänner.

Den underliggande tesen är att lidande är ett straff för synd. Job hävdar att han drabbats av oskyldigt lidande, hans vänner hävdar att Job syndat. - Annars hade ju detta inte drabbat dig. - Vilka usla tröstare ni är, kontrar Job. Er tröst är bara prat i vädret.

Vännernas Gud är hämnaren.  - Synden skall få sitt straff, och vår uppgift är att identifiera synden i ditt liv, kära Job.  Jobs Gud är tyrannen, en omoralisk härskare som inte bryr sig. - Gud finner någon sorts tillfredsställelse i att se mig lida, menar Job. Den Gud som möter Job i slutet på berättelsen i en virvelvind befattar sig inte med dessa frågor. Han är den som segrar. Han är skaparen, som besegrat kaosmakterna och frambringat den fantastiska skapelse Job är en del av men som han inte kan fatta. - Var var du när jag lade jordens grund, undrar Gud.

Om vännerna anklagar Job för synder han måste ha gjort eftersom han lider, ställer Job Gud på de anklagades bänk. - Vad menar du Gud, det här är ju inte rätt. Jag har inte gjort något ont och det vet du nog.

Närkampen mellan Job och Gud ekar också i andra berättelser i bibeln. Abraham köpslår om staden Sodoms öde, Jona förargas på Gud över hans stora barmhärtighe över en orättfärd stad och psalmisten frågar ständigt: Ack, Herre, hur länge måste jag lida. Relationen mellan Gud och människa är på liv och död och är något varje troende tvivlare eller tvivlande troende kan identifiera sig med. Livet klarar man sig inte levande ur och därför är det viktigt att göra det med äran i behåll, tycks Job resonera.

Som vi redan har märkt är Jobs bok öppen för flera olika läsningar. Berättelsen är ingen vattentät filosofisk redogörelse över ondskans ursprung. Istället kan man se den som ett poem med utgångspunkt i människans ängslan inför ödet eller makter som man inte kan ha kontroll över. För Job är den stora frågan meningen med livet, eller snarare Guds eventuella intentioner bakom det oskyldiga lidandet. Är Gud en fiende som inte bryr sig eller är Gud en vän, en bundsförvant genom sitt förbund genom skapelsen, Noa, Abraham, Isak, Jakob, Mose, Kristus? Kanske är det så att Gud är godhetens källa men inte dess garant?

Job längtar efter en befriare, en upprättare. - Jag vet att min befriare lever, utropar han plötsligt i en av sina ljusare stunder. På något sätt föregriper Job det som varje troende kristen fått sig givet i Jesus Kristus. Livet får sin mening ur vetskapen att Gud älskar en. En Gud som bryr sig om människans öde är en Gud som älskar. En Gud som älskar är en Gud som lider.

I Kristus möter Gud varje människa i hans eller hennes prövningar och oskyldiga lidande. Sjukdom, död, större och mindre katastrofer inträffar hela tiden och gör att livet ibland går sönder. Grunden för tillvaron skakar och allt blir svart. Berättelsen om Job ger oss inga enkla svar
om ens några. Däremot bjuder den var och en att stiga in i den och bli en del av den. Den hjälper oss att tala om Gud, om lidandet och meningen. Liksom Job kan vi vara tvungna att ibland gå in i närkamp med Gud, kämpa och till sist kanske erkänna oss besegrade av Gud kärlek och närvaro. En Gud som bryr sig mer än vi nånsin anat.

Trots allt som sagts skulle berättelsen om Job kännas litet avlägsen om vi inte gör ännu en läsning, dvs utifrån det oskyldiga lidande som många av våra systrar och bröder drabbas av varje dag. Job talar inte bara för sin egen räkning. Från en text som troligen formades på 600-talet före Kristus, vid tiden för Israels barns exil, ropar Job ut sin förtvivlan till de oskyldiga offer som vår värld kräver varje dag.

Berättelsen som hittills rört sig på en mera kontemplativ nivå, dvs hur kan den som lider oskyldigt se en mening i allt som händer omkring, tar nu en annan  vändning i ljuset av vår egen tids lidande. Jobs ord och erfarenhet blir plötsligt ett eko av ett profetiskt språk som känns igen: befrielsen från slaveriet, återflyttningen ur exilen, jubelårets rättvisekrav, fredsrikets etik.

Job finner en själsfrände i den lidande tjänaren hos Jesaja. Han söker en väg genom genom sina egna erfarenheters bråte, en väg som vi skymtar i Jesus Kristus, han som är vägen, sanningen och livet. Job talar för alla lidandes räkning, de anhöriga till offren i Srebrenica, de lidande i Afghanistan och andra platser på jorden vi ännu inte lärt oss namnen på, också dem som finns i vår närhet utan att vi kanske anar det. Vad är vårt svar till dem som lider oskyldig? Är vi också usla tröstare eller kan vi lyssna till dem som prövas, finnas hos dem, lyssna utan att skuldbelägga, skapa rättvisa och verka för fred och försoning. Kan vi ta lidandet på allvar och leva korsets mysterium i påskens ljus? Blir den tröst vi erbjuder dem som prövas något mer än prat i vädret?

I fastetiden får vi pröva våra egna motiv i ljuset av Jobs berättelse och Kristi lidandes väg. De slutgiltiga svaren kanske lyser med sin frånvaro. Istället möter vi en Gud vi inte förstår men som älskar oss och den värld han gjort till vårt hem så mycket att han lider med var och en som prövas och går in i kampen mot det onda för vår och hela världens skull.

En sådan Gud ser vi konturerna av i berättelsen om Job.