”Vetekornets lag”

Joh 12:20-33 

Radiopredikan i Betel 10.2.2002 av Sam Pettersson

Vilket märkligt svar Jesus ger de fromma grekerna. Nästan så man tycker att Jesus är rent av lite ohövlig. Varför snoppar han av dem så abrupt genom att börja tala om sin död istället för att passa på och undervisa dem om evangeliets sanningar och försöka omvända dem? Han missar ju ett tillfälle. Hela stan var full av pilgrimer på vallfärd till påsken för att tillbe i templet. Kanske vi kunde jämföra med OS fast i ännu högre grad. Invånarantalet i Jerusalem tre- fyra- eller femdubblades lätt vid påskhögtiden. Vilket strategiskt drag vore det inte att få in en fot hos grekerna i Aten eller någon annan av de stora städerna, speciellt med tanke på den kommande kyrkan intensiva missionstiden. Ett unikt tillfälle som Jesus låter gå sig förbi. Varför?

JA vad säger Jesus egentligen. Vers 24 Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Vi förstår att det är om sig själv som Jesus talar, men också om oss och varje människa på jorden - en universiell sanning m.a.o. Han har nyss uppväckt Lasaros från de döda, han har ridit in i Jerusalem på en åsna och hyllats som en kung av många, nu plötsligt vänder han på steken och börjar tala om sin egen död. Det måste rimligen vara så att Jesus vill undervisa sina lärjungar och oss om något. Kanske om det att högmodet, behovet att synas, att göra sig bred tar död på vetekornet, dess grobarhet. Lusten att låta tala om sig eller lusten och behovet av att ha rätt, att vinna debatterna, behovet att synas är dödande.

En av de sju s.k. dödssynderna är ju nämligen högmodet. Syndafallet handlar om just detta att jag skall synas, höras, uppskattas, prisas, äras och lovsjungas, helst redan i detta livet, men åtminstone när jag är borta. Att sätta sig själv i centum, att göra sig bred, kardinalsynden högmodet; roten till allt ont.

Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom. Säger Jesus i vers 26. Men att leva en hel "osynlig" livstid i väntan på att Fadern skall ära mig nångång när jag sitter på ett moln och spelar Halleluja x 12 på en mossig harpa är faktiskt inte den mest sprittande framtidsutsikt vi kan föreställa oss. En undersökning bland ungdomar i gymnasieåldern för ett par år sedan gav vid handen att det yrke eller den yrkesgrupp som de flesta uppgav sig vara mest intresserad av var inom mediasektorn. Inte som tekniker eller s.k. markpersonal, utan som TV-personligheter, de som syns, som finns på TV, TV-celebriteter, programledare, Videojockeys, popstjärnor, musikal-artister, dansare mm. Den som inte finns i TV, den finns inte egentligen. Så skapar man sig en roll som blir ens livsinnehåll. Värderingar som kan bytas, liksom frisyren när den känns gammal, och när medierna kräver nåt nytt.

Så kan vi sitta i våra kyrkor och bönehus och förfasa oss över tidernas förfall utan att märka att detta förfall liksom osynligt smyger sig in också i vårt eget liv och i vårt sätt att tänka. [25] Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Hur svårt var det inte att höra dethär för Jesu lärjungar, och hur svårt är det inte för oss. Vi som har satt självförverkligandet på vårt livs piedestal, vårt livs tron. Där inget, allra minst vår kristna tro, får komma i vägen för det som är mitt jag, det som jag valt till mitt livsprojekt. Men tänk om det är Någon som valt dig till sitt livsprojekt, som valt att förverkliga sin vilja genom dig. Kanske är det så att den leda vi känner, den torka och det pyrande självförakt som plågar oss trots nya leksaker och hobbies, trots nya erövringar och trots nya befordringar. Tänk om allt detta i själva verket är en dragning till ett nytt liv. Tänk om denna leda i själva verket är ett litet vetekorn nånstans därinne som kallar på uppmärksamheten, som ingenting hellre vill är att komma ner i jorden för att gro.

Tänk om denna leda i själva verket ÄR kallelsen. Om träsmaken i gudstjänstlivet och torkan i bönen egentligen är Guds test av mitt tålamod? Tåla modet att orka ligga kvar i den kalla och mörka jorden utan att koncentrera oss på det korta nyttoperspektivet. Ingen bonde med något vett i skallen plöjer upp åkern och sår om den efter ett par veckor för att det inte kommit upp just några groddar. Tänk om vi kunde hålla blicken stadigt fäst på löftena och inte på tiden och det korta perspektivet. Om vi kunde förbli stadigt rotade i den mylla där vi står, och inte ödsla tid och krafter på att söka nånting nytt, följa med i alla de trender som blåser över oss. Tänk om ledan i själva verket ÄR en kallelse att dö, att förbli i jorden som ett korn som kommer att ge skörd. Tiofalt, tjugofalt och hundrafalt.

Så måste det ju vara, om det är så att det finns en mening med våra liv, om det ändå är så att det finns en hjärna bakom mitt liv, som kombinerade alla arvsanlag och formade mig till just den person jag är, av kärlek. Om det är så, vilket jag tror, då finns det en som har kallat mig ut ur detta självförverkligandets ekorrhjul till ett liv i en mycket större frihet. En frihet där jag inte hela tiden behöver stötta upp mitt ego, därför att min innersta identitet och min innersta vilja är att bli den som han skapade mig till. Att följa den kallelse som lades ner i mig redan innan jag fanns till, i mitt vetekorns DNA. Då blir inte Jesu uppmaning om att dö något negativt utan tvärtom porten in till mig själv sådan Gud skapade mig. Jesu kallelse att följa honom blir inte ytterligare ett tungt bud utan en kallelse till liv och frihet. En kallelse till något mycket, mycket större och mycket, mycket vackrare än det högmodets och självförverkligandets allt skrangligare Babels torn som vi ju innerst inne så gärna vill slippa gå och bygga på.

Nej, Jesus är inte ohövlig och han missar inte sitt tillfälle. Han berättar, men inte utan personlig vånda, om den naturlag som är vår tro, vårt hopp och vårt liv, att glömma oss själva för att hitta oss själva, att öppna våra liv för den Helige Andes beröring till liv och mättnad för en hel värld.
 Amen.