Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

"Advent - Befrielse"
Luk 4:16-22/23-30
Predikan i Betel 1:a advent 2001
av Sam Pettersson

Vilken bländande dramaturgisk begåvning uppvisar inte Jesus här, helt i linje med profeten Jesaja som han läser ur. Han hade också sinne för det dramatiska. Hela profettraditionen bygger just på detta att ge budskapet tyngd genom vissa bestämda dramaturgiska metoder.
Här kommer Jesus till synagogan i sin hemstad, nej i den stad där han vuxit upp. Jesu hemstad under sina tre år som aktiv var fiskarstaden Kafarnaum. Kanske var det så att Nasaret redan tidigare hade blivit aningen trång. Den "street credibility" som Jesus behövde, den relativa anonymitet som också vi behöver ibland fanns inte, av naturliga skäl i Nasaret.

Så var det för Jesus i alla fall, hans hem och familj var hans lärjungar, åtminstone verkar det så. I texten som vi läste har inge lärjungarna ännu blivit kallade eller så var de bara representerade av någon enstaka person. Hursomhelst tar Jesus tillfället i akt och läser om sig själv, om den Befriare som skall komma och befria de fångna, ge syn till de blinda, befria de förtryckta och förkunna ett nådens år ifrån Herren. Hur underbart, hur underbart var inte det för dessa fattiga och förtryckta i Nasaret. De som var illa sedda t.o.m. av sina egna åtminstone av högdjuren i Jerusalem. Förtryckta var de av romarna och blinda fanns det också; d.v.s. syndare som ärvt ett straff, handikappet blindhet, som ansågs bekräfta deras och deras föräldrars synd. Nu skulle alltså bygdens egen son, Josefs och Marias son, ställa saker och ting tillrätta igen. Nasaret skulle få se sin status skjuta i höjden! Halleluja, vad underbart vad fantastiskt.

Då kommer chocken! Som en bomb slår den ner i synagogan eller ännu hellre som en total tystnad där man kunde ha hört den berömda knappnålen falla i en höstack eller hur var det? Luk 4:23-30

Vad har dethär med första advent att göra? Denhär sista texten handlar ju inte om advent alls! MEN, vilka likheter finns det inte mellan väntan på brudgummen som vi läste om i samband med domsöndagen och väntan på konungen nu i advent! Det är samma person det handlar om eller hur. Den ene förknippar vi med dom och den andre med god mat, julklappar och ledighet. "Red dig att taga Guds son emot, tro evangelium. Himmelriket är nära" sjunger vi i en sång som jag lärde mig i söndagsskolan. Jag trodde länge att det var en adventssång och det är det också egentligen.

Första advent och jul måste medvetet och med kraft återupprättas som en Kristus-livets viktigaste helger. Vi måste medvetet och med kraft gå emot strömmen som komersialiserar och profanerar adventstiden och julen och gör den till något som folk sammankopplar med kvinnounderkläder och matfrosseri. Kanske, men bara kanske kan denhär adventstiden få utgöra startskottet på ett nytt sätt att leva. Kanske, men bara kanske är det möjligt att sammanknippa evangeliet så som det predikades i synagogan i Nasaret med vår verklighet. Kanske, men bara kanske kan vår kreativa ådra åter få börja flöda i takt med att Den Helige Ande vidrör vårt hjärta. När Den Helige Ande befriar oss ur våra inkörda och inför konsumismens avgudar hukande vanor, kan barnet, konungen åter få plats i vårt inre. Vi kämpar mot ett imperium likt det som Uppenbarelsebokens författare beskriver, där vi ingalunda finns på den förlorande sidan utan där vi vet hur utgången en dag kommer att bli. Så vad håller oss då tillbaka? Vad har vi att vinna på att fortsätta att lite nu och då halta över på förlorarsidan?

Advent handlar om befrielse, men hur ofta identifierar vi inte de som skall befrias med "de andra", de som är fångna - fysiskt, psykiskt eller socialt. Vi tar på oss rollen som de som kan medverka till att befria de fängslade och förtryckta. Kanske det är precis tvärtom, kanske det är vi som behöver ta några stilla stunder med vår Herre och hans Ord. Låta hans ord få rannsaka oss och pröva våra innersta motiv. Han kommer ridande på en åsnefåle, ödmjuk, ridande på fredens och maktlöshetens symbol - åsnan. Det verkar vara en naturlag att den Osynlige och Oidentifierbare, den vi längtar efter i vårt inre, den vårt liv törstar efter, inte låter sig höras på gator och torg utan han kommer på fel riddjur och genom fel port, och på fel tid. Ganska tyst och försynt.

Låt oss bereda oss för att ta emot Honom som kommer, kanske genom att dela våra ortodoxa bröders och systrars fasta, ta mera tid än vanligt i bön och stillhet, för att verkligen kunna ta emot honom som den kung han är när han kommer.

Må Herren välsigna sitt ord på våra hjärtan och bevara oss nära sitt hjärta i advent - i väntan på honom.
Amen

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*

	"Advent - Befrielse" Luk 4:16-22/23-30 Predikan i Betel 1:a advent 2001 av Sam Pettersson
	Vilken bländande dramaturgisk begåvning uppvisar inte Jesus här, helt i linje med profeten Jesaja som han läser ur. Han hade också sinne för det dramatiska. Hela profettraditionen bygger just på detta att ge budskapet tyngd genom vissa bestämda dramaturgiska metoder. Här kommer Jesus till synagogan i sin hemstad, nej i den stad där han vuxit upp. Jesu hemstad under sina tre år som aktiv var fiskarstaden Kafarnaum. Kanske var det så att Nasaret redan tidigare hade blivit aningen trång. Den "street credibility" som Jesus behövde, den relativa anonymitet som också vi behöver ibland fanns inte, av naturliga skäl i Nasaret. Så var det för Jesus i alla fall, hans hem och familj var hans lärjungar, åtminstone verkar det så. I texten som vi läste har inge lärjungarna ännu blivit kallade eller så var de bara representerade av någon enstaka person. Hursomhelst tar Jesus tillfället i akt och läser om sig själv, om den Befriare som skall komma och befria de fångna, ge syn till de blinda, befria de förtryckta och förkunna ett nådens år ifrån Herren. Hur underbart, hur underbart var inte det för dessa fattiga och förtryckta i Nasaret. De som var illa sedda t.o.m. av sina egna åtminstone av högdjuren i Jerusalem. Förtryckta var de av romarna och blinda fanns det också; d.v.s. syndare som ärvt ett straff, handikappet blindhet, som ansågs bekräfta deras och deras föräldrars synd. Nu skulle alltså bygdens egen son, Josefs och Marias son, ställa saker och ting tillrätta igen. Nasaret skulle få se sin status skjuta i höjden! Halleluja, vad underbart vad fantastiskt. Då kommer chocken! Som en bomb slår den ner i synagogan eller ännu hellre som en total tystnad där man kunde ha hört den berömda knappnålen falla i en höstack eller hur var det? Luk 4:23-30 Vad har dethär med första advent att göra? Denhär sista texten handlar ju inte om advent alls! MEN, vilka likheter finns det inte mellan väntan på brudgummen som vi läste om i samband med domsöndagen och väntan på konungen nu i advent! Det är samma person det handlar om eller hur. Den ene förknippar vi med dom och den andre med god mat, julklappar och ledighet. "Red dig att taga Guds son emot, tro evangelium. Himmelriket är nära" sjunger vi i en sång som jag lärde mig i söndagsskolan. Jag trodde länge att det var en adventssång och det är det också egentligen. Första advent och jul måste medvetet och med kraft återupprättas som en Kristus-livets viktigaste helger. Vi måste medvetet och med kraft gå emot strömmen som komersialiserar och profanerar adventstiden och julen och gör den till något som folk sammankopplar med kvinnounderkläder och matfrosseri. Kanske, men bara kanske kan denhär adventstiden få utgöra startskottet på ett nytt sätt att leva. Kanske, men bara kanske är det möjligt att sammanknippa evangeliet så som det predikades i synagogan i Nasaret med vår verklighet. Kanske, men bara kanske kan vår kreativa ådra åter få börja flöda i takt med att Den Helige Ande vidrör vårt hjärta. När Den Helige Ande befriar oss ur våra inkörda och inför konsumismens avgudar hukande vanor, kan barnet, konungen åter få plats i vårt inre. Vi kämpar mot ett imperium likt det som Uppenbarelsebokens författare beskriver, där vi ingalunda finns på den förlorande sidan utan där vi vet hur utgången en dag kommer att bli. Så vad håller oss då tillbaka? Vad har vi att vinna på att fortsätta att lite nu och då halta över på förlorarsidan? Advent handlar om befrielse, men hur ofta identifierar vi inte de som skall befrias med "de andra", de som är fångna - fysiskt, psykiskt eller socialt. Vi tar på oss rollen som de som kan medverka till att befria de fängslade och förtryckta. Kanske det är precis tvärtom, kanske det är vi som behöver ta några stilla stunder med vår Herre och hans Ord. Låta hans ord få rannsaka oss och pröva våra innersta motiv. Han kommer ridande på en åsnefåle, ödmjuk, ridande på fredens och maktlöshetens symbol - åsnan. Det verkar vara en naturlag att den Osynlige och Oidentifierbare, den vi längtar efter i vårt inre, den vårt liv törstar efter, inte låter sig höras på gator och torg utan han kommer på fel riddjur och genom fel port, och på fel tid. Ganska tyst och försynt. Låt oss bereda oss för att ta emot Honom som kommer, kanske genom att dela våra ortodoxa bröders och systrars fasta, ta mera tid än vanligt i bön och stillhet, för att verkligen kunna ta emot honom som den kung han är när han kommer. Må Herren välsigna sitt ord på våra hjärtan och bevara oss nära sitt hjärta i advent - i väntan på honom. Amen