[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]
|
Verbum Divini | ||
|
"Vaksamhet och väntan" Predikan i Betel
söndag före domsöndag 18.11.2001 |
||
|
Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Heb 6:15 I ordspråket "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" har ordet ´aldrig´ bytts ut mot ´alltid´. Vi lever i den omedelbara behovstillfredsställelsens tidevarv och ingen av oss kan förbli opåverkade av den. Där kommer Pauli ord till oss som ett evigt eko. "Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. [23] Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp." I snart tvåtusen år har Pauli ord påpekat detta vi väntar otåligt på att hela skapelsen och vår kropp skall befrias. Vi lever i detta ´redan men inte ännu`. Vi är nya människor, vi har iklätt oss Kristus i dopet och i efterföljelsen, men vi är ännu inte framme, vår pilgrimsfärd är inte över, vi lever med en tå i det eviga men med hela resten av kroppen i det timliga. Paulus börjar hela passagen med att karaktärisera dessa två poler som vi kastas mellan, när han säger "Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår." Den tid vi lever i med vår kropp innebär lidanden, och den tid som vi kommer att leva i med en ny kropp innebär härlighet. Paulus säger att vi kan inte skilja åt dessa två - lidandet och härligheten. De är sammanfogade som en väv av två trådar. Vi kan inte skilja dem åt utan att ha sönder hela tyget. Vi kan inte vänta oss härlighet utan lidanden, och vi uthärdar lidande för Kristi skull eftersom vi vet att vår väntan inte är fåfäng, inte hopplös. Vår väntan och vår längtan står alltså till ett hopp i fjärran som vi inte ser uppfyllt. Och jag tror att det är här som vaksamheten kommer in, den inre vaksamheten, förmågan att vaka på vårt fokus så att vi inte också i det andliga livet grips av samma "instant" gratification - omedelbara behovs-tillfredsställelse - som vi ständigt frestas till i vårt fysiska liv. Andlig urskillning, inre vaksamhet, profetisk analys, kalla det vad du vill. Paulus är oerhört klar på denhär punkten. "I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? [25] Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt." Vågar vi alltså hoppas på något som vi inte ser? Vågar vi vänta på det som vi inte kan vara säkra på? Vågar vi lita på styrkan i "den aning som gränsar till visshet", som vår tro ibland är? Vågar vi embarkera på den ljuvligaste av resor, där allt ingalunda är frid och fröjd, men där seglatsen är märg och mening? Vågar vi låta bli att vänta i vaksamhet? Är det inte lite som i liknelsen om den s.k. förlorade sonen? Om vi tar ut arvet redan här och förslösar det, så har vi också missat mycket av det som vårt liv kunde ha varit om vi bara orkat vänta. Hur månne det är att vara på pilgrimsfärd utan att ha lärt sig vaksamhet och väntan? Jag vet inte, men jag dras till och attraheras mer och mer av de inre landskap där den uråldriga kompassen och kartan ibland tycks stämma illa med den nutida terrängen. I öknen där den saktmodigaste av människor som levat på jorden, Mose, vandrade med sitt folk i 40 år. Där blir man oerhört utsatt om man inte lär sig vaksamhet och väntan. Det tog fyrtio år för Israels folk att lära sig vaksamhet och väntan. En marsch som skulle ha räckt max fyra veckor tog alltså 40 år! Jag har ännu inte fyllt 40. Här ligger en stor, stor skatt nergrävd precis framför våra fötter där vi går och står. Orkar vi låta bli att förledas av slagordet "Allt nu" och istället bära det lidande det är att gå mot strömmen, hittar vi säkert skatten. Om än inte i morgon, inte mer dethär året, men kanske om 10 år, om 20 år, om 40 år! En långsam marsch i öknen med gammaldags hjälpmedel. Tänk att Gud har tänkt också på detta, att den uråldriga navigationsapparat han försett oss med redan då, för 2000 år sedan, hade autopilot! "På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, [27] och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." Paulus visste att människan då liksom nu lever i slaveri, liksom hela skapelsen, lever i detta ´redan men inte ännu` med allt vad det innebär av svaghet och tillkortakommanden. Men Anden stöder oss i vår svaghet, och vädjar för oss. En hjälp att hålla vaksamheten uppe, en hjälp att orka vänta på det vi hoppas på, att inte falla för de materiella frestelserna som också letar sig in i många välmenande kristna verksamheter, att inte orka vänta utan att vilja ha allt nu. Peter Halldorf avslutar sin senaste bok "Helig rot" på följande sätt: "Det är av barmhärtighet Gud låter mig vänta. För att jag skall få tid att göra mitt törstiga, såriga liv till ett rent och öppet kärl för den skönhet som aldrig förgår... Så hade jag äntligen fått se en skymt av min fiende: otåligheten. Jag som trott att motståndaren smög omkring därute, inser nu att han hela tiden varit fullt verksam därinne. Det var min otålighet som ständigt eggat mig att göra mer, skruva upp tempot, hinna fler åtaganden, jobba snabbare och inte stå ut med rastlösheten och overksamheten." Må Herrens frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och tankar i Jesus Kristus. |
||
[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]