Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

"En sorg som leder till frälsning"
2 Kor 7:10
Predikan i Betel 11.11.2001 (Farsdag)
av Sam Pettersson

En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra, medan världens sätt att sörja leder till död.
En sorg som leder till frälsning, en tårarnas nådegåva som fäderna kallade det till. Hur är det månntro ställt med den gåvan idag? Handlar inte de senaste årens erfarenheter om allt från framgångsteologi och breda leenden till den s.k. skrattväckelsens tjut och ståhej. Var finns de gråtande fäderna och mödrarna? Kanske just i de sammanhang där man minst av allt väntar sig att finna dem. Kanske på en riktigt from tillställning som den hos Simon där en prostituerad plötsligt dyker upp och börjar gråta vid Jesu fötter till hon har tvättat dem helt rena och med sina tårar och sina kyssar. Hon har mött den helige, hennes egen helighetslängtan har väckts och det tar sig uttryck i en sorg över sina många synder. Det står utom allt tvivel att hon själv vet hur det är ställt, men hennes kärlek är okuvlig av religiösa traditioner och tvång. Och visst är hennes beteende snudd på ekivokt - att kyssa någons fötter, att lösa upp sitt hår och, som det nämns i endel evangelier, att ta fram bröllopsbalsamen för att smörja hans fötter. Det är helt klart utanför alla konventioner. Men i mötet med heligheten, när tårarna över vår egen synd, vårt svek, bränner under ögonlocken då är det inte alltid rätt tillfälle att tänka på konventionerna och lägga locket på. Men jag tror att vi behöver skapa miljöer för oss där det är möjligt att öppna locket och låta tårarna strömma liksom Maria Magdlena gjorde.

Tårarna är som Paulus skriver till vår frälsning, liksom Maria Magdalenas tårar är de riktade från vårt hjärta till Mästaren själv. Tårar av lycka över vad och vem Jesus är, men samtidigt tårar över vår egen synd. Tårar till vår frälsning! Därför är de inte bittra, de är inte sentimentala, de är inte tårar för att vi har förlorat något i livet, utan de är tårar av tacksamhet över att vi har fått något så stort och ofattbart som Guds förbarmande och frälsning! Tacksamhetens tårar och syndaångerns. För den som likt ökenfäderna eller andra fäder och mödrar inte sörjer sina egna och mänsklighetens synder löper risk att hamna i högmod och hyckleri likt Simon fariséen. De visa talar om att tårarna är en nådegåva, men en nådegåva som inte bör praktiseras offentligt utan hållas i den enskilda kammaren.

Den salta smaken av tårar i vår mun föder en törst efter det levande vattnet, en törst som blir starkare ju mer vi dricker. Men en törst som inte bränner utan som sporrar oss vidare. Därför kommer vi inte undan Fil 2:12
Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.

Ett arbete på vår frälsning. Inte ett arbete med gärningar utan ett arbete som kan inbegripa att vi konfronteras med vårt innersta. Att arbete som innebär att vi ställs inför Guds helighet. En helighet som inte innebär enbart den juridiska sidan av en förorättad Gud som kräver att skulden försonas, utan en helighet som är ljus, liv, rättfärdighet, nåd, och allt som möjligen kan finnas däremellan.

Hur kan vi då öva upp vårt samvete att bli känsligt för Guds helighet i relation till vår mänsklighet? Kan vi öva upp en sorg över vår synd som leder till frälsning, eller är det bara en nådegåva? Är det förenligt med dagens moderna eller postmoderna människosjäl att överhuvudtaget tala i termer av synd, för det första, att gråta över synden; att sörja över synden för det andra och för det tredje att inse att vår frälsning faktiskt fordrar ett arbete en medveten planering. Ingen kan egentligen säga något om tempot i det arbetet, det är det bara Gud som kan ha någon åsikt om. Och han överger inte ett förkrossat hjärta. Han är ju den som inte släcker en tynande veke, eller krossar ett brutet rör. Men ett självrättfärdigt liv i stil med Simon fariséens är Jesus ganska konsekvent emot. Den som får mycket förlåtet älskar också mycket eller som Jesus uttryckte det i Luk 7:47 "…hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek."

Må Herren Jesus hjälpa oss fram till en sund sorg över våra synder, en sorg som leder till frälsning och må Han låta tårarnas nådegåva flöda över ibland oss.
Amen

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*

	"En sorg som leder till frälsning" 2 Kor 7:10 Predikan i Betel 11.11.2001 (Farsdag) av Sam Pettersson
	En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra, medan världens sätt att sörja leder till död. En sorg som leder till frälsning, en tårarnas nådegåva som fäderna kallade det till. Hur är det månntro ställt med den gåvan idag? Handlar inte de senaste årens erfarenheter om allt från framgångsteologi och breda leenden till den s.k. skrattväckelsens tjut och ståhej. Var finns de gråtande fäderna och mödrarna? Kanske just i de sammanhang där man minst av allt väntar sig att finna dem. Kanske på en riktigt from tillställning som den hos Simon där en prostituerad plötsligt dyker upp och börjar gråta vid Jesu fötter till hon har tvättat dem helt rena och med sina tårar och sina kyssar. Hon har mött den helige, hennes egen helighetslängtan har väckts och det tar sig uttryck i en sorg över sina många synder. Det står utom allt tvivel att hon själv vet hur det är ställt, men hennes kärlek är okuvlig av religiösa traditioner och tvång. Och visst är hennes beteende snudd på ekivokt - att kyssa någons fötter, att lösa upp sitt hår och, som det nämns i endel evangelier, att ta fram bröllopsbalsamen för att smörja hans fötter. Det är helt klart utanför alla konventioner. Men i mötet med heligheten, när tårarna över vår egen synd, vårt svek, bränner under ögonlocken då är det inte alltid rätt tillfälle att tänka på konventionerna och lägga locket på. Men jag tror att vi behöver skapa miljöer för oss där det är möjligt att öppna locket och låta tårarna strömma liksom Maria Magdlena gjorde. Tårarna är som Paulus skriver till vår frälsning, liksom Maria Magdalenas tårar är de riktade från vårt hjärta till Mästaren själv. Tårar av lycka över vad och vem Jesus är, men samtidigt tårar över vår egen synd. Tårar till vår frälsning! Därför är de inte bittra, de är inte sentimentala, de är inte tårar för att vi har förlorat något i livet, utan de är tårar av tacksamhet över att vi har fått något så stort och ofattbart som Guds förbarmande och frälsning! Tacksamhetens tårar och syndaångerns. För den som likt ökenfäderna eller andra fäder och mödrar inte sörjer sina egna och mänsklighetens synder löper risk att hamna i högmod och hyckleri likt Simon fariséen. De visa talar om att tårarna är en nådegåva, men en nådegåva som inte bör praktiseras offentligt utan hållas i den enskilda kammaren. Den salta smaken av tårar i vår mun föder en törst efter det levande vattnet, en törst som blir starkare ju mer vi dricker. Men en törst som inte bränner utan som sporrar oss vidare. Därför kommer vi inte undan Fil 2:12 Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta. Ett arbete på vår frälsning. Inte ett arbete med gärningar utan ett arbete som kan inbegripa att vi konfronteras med vårt innersta. Att arbete som innebär att vi ställs inför Guds helighet. En helighet som inte innebär enbart den juridiska sidan av en förorättad Gud som kräver att skulden försonas, utan en helighet som är ljus, liv, rättfärdighet, nåd, och allt som möjligen kan finnas däremellan. Hur kan vi då öva upp vårt samvete att bli känsligt för Guds helighet i relation till vår mänsklighet? Kan vi öva upp en sorg över vår synd som leder till frälsning, eller är det bara en nådegåva? Är det förenligt med dagens moderna eller postmoderna människosjäl att överhuvudtaget tala i termer av synd, för det första, att gråta över synden; att sörja över synden för det andra och för det tredje att inse att vår frälsning faktiskt fordrar ett arbete en medveten planering. Ingen kan egentligen säga något om tempot i det arbetet, det är det bara Gud som kan ha någon åsikt om. Och han överger inte ett förkrossat hjärta. Han är ju den som inte släcker en tynande veke, eller krossar ett brutet rör. Men ett självrättfärdigt liv i stil med Simon fariséens är Jesus ganska konsekvent emot. Den som får mycket förlåtet älskar också mycket eller som Jesus uttryckte det i Luk 7:47 "…hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek." Må Herren Jesus hjälpa oss fram till en sund sorg över våra synder, en sorg som leder till frälsning och må Han låta tårarnas nådegåva flöda över ibland oss. Amen