Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

“Vårt hjärtas balkanisering”

Rom 13:7-8

Predikan i Betel 4.11.2001 söndag efter Alla Helgons dag av Sam Pettersson

[7] Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. [8] Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.

Vad har Bosnien att göra med vårt hjärta? Eller hur jämför man balkaniseringen med de andliga processer som försiggår inom oss? Kan man tala om hjärtats balkanisering? Oberoende av om vi nånsin satt vår fot på Balkan.

Hur erhålla ett odelat hjärta, blir alltså frågan vi brottas med. Frågan handlar då inte om att vår vilja skall kuvas av Guds vilja, utan kanske snarare om att vi helst skulle kunna identifiera EN av våra många och ofta motstridiga viljor, en som är den sannaste och djupaste. Det handlar faktiskt om att upptäcka vår sanna vilja, vår djupaste vilja, och i den upptäckten inse att här talar, eller kanske hellre, viskar Gud till mig, här finns en dragning mot en närvaro, här finns en frid som attraherar mig.

Då blir inte Gud den som tvingar sin vilja på mig, så som den internationella närvaron i Bosnien under Office of High Representative, österrikaren Wolfgang Petric, gör med SFOR-soldater i fulla vapen. I kampen mellan mina motstridiga viljor blir det just en kamp som påminner om de krig vi har sett på Balkan. Vårt liv blir fragmenterat, uppdelat i små bitar, enklaver av identiteter, av lojaliteter i en värld som blir alltmer kaotisk. I ena stunden är jag skolbarnsförälder, i nästa dagispappa, sen är jag ordförande, för att genast byta till förman, officiant, naturintresserad, finländare, läsare, samhällsvetare, studerande, predikant, österbottning, musikintresserad, make, kompis, kollega, finlandssvensk, flugfiskare. Ett fragmenterat hjärta i en fragmenterad värld.

Inte så konstigt då att vi på vår s.k. fritid snävar ner vår värld till att mest gälla familjen, att rikta in oss på att vara EN människa största delen av lördag och söndag, att inte ha så många lojaliteter förutom familjen. Därför tror jag att just nattvarden som en kommunion, en gemenskap, en kommunikation med vårt väsens innersta identitet är så omistlig, så viktig och så oerhört betydelsefull för oss människor i det 21:a seklet. Vår identitet, vårt hjärtas sanna bild är gömd i mysteriet Kristus. Det är det som Paulus talar om på ställe efter ställe i brev efter brev (totalt 36 verser). Att vara i Kristus, att förbli i Kristus, i Kristus, i Kristus i Kristus.

I Kristus, i mysteriet Kristus, tar vi emot brödet och vinet till åminnelse av hans död och uppståndelse, men också som påminnelse av att liksom vår kropp tar emot brödet och vinet och det blir till ett med oss, blir till näring och kraft, så blir också jag ett med Jesus Kristus. Vi kan inte skilja brödets och vinets näring och liv från vårt övriga liv, utan det sammansmälter till ett. Likaså blir vårt hjärta helt, vi blir helade, vi blir hela i nattvardens gåva till oss. Vårt splittrade jag sammanfattas och sammanfogas, vi blir, för ett ögonblick i alla fall, vad vi är skapade till - människa till alla delar, vi blir Kristus lika!

Må Gud välsigna våra delade hjärtan och ge oss en ännu större längtan efter helhet och helande! Amen

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*
	“Vårt hjärtas balkanisering” Rom 13:7-8
	Predikan i Betel 4.11.2001 söndag efter Alla Helgons dag av Sam Pettersson
	[7] Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. [8] Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Vad har Bosnien att göra med vårt hjärta? Eller hur jämför man balkaniseringen med de andliga processer som försiggår inom oss? Kan man tala om hjärtats balkanisering? Oberoende av om vi nånsin satt vår fot på Balkan. Hur erhålla ett odelat hjärta, blir alltså frågan vi brottas med. Frågan handlar då inte om att vår vilja skall kuvas av Guds vilja, utan kanske snarare om att vi helst skulle kunna identifiera EN av våra många och ofta motstridiga viljor, en som är den sannaste och djupaste. Det handlar faktiskt om att upptäcka vår sanna vilja, vår djupaste vilja, och i den upptäckten inse att här talar, eller kanske hellre, viskar Gud till mig, här finns en dragning mot en närvaro, här finns en frid som attraherar mig. Då blir inte Gud den som tvingar sin vilja på mig, så som den internationella närvaron i Bosnien under Office of High Representative, österrikaren Wolfgang Petric, gör med SFOR-soldater i fulla vapen. I kampen mellan mina motstridiga viljor blir det just en kamp som påminner om de krig vi har sett på Balkan. Vårt liv blir fragmenterat, uppdelat i små bitar, enklaver av identiteter, av lojaliteter i en värld som blir alltmer kaotisk. I ena stunden är jag skolbarnsförälder, i nästa dagispappa, sen är jag ordförande, för att genast byta till förman, officiant, naturintresserad, finländare, läsare, samhällsvetare, studerande, predikant, österbottning, musikintresserad, make, kompis, kollega, finlandssvensk, flugfiskare. Ett fragmenterat hjärta i en fragmenterad värld. Inte så konstigt då att vi på vår s.k. fritid snävar ner vår värld till att mest gälla familjen, att rikta in oss på att vara EN människa största delen av lördag och söndag, att inte ha så många lojaliteter förutom familjen. Därför tror jag att just nattvarden som en kommunion, en gemenskap, en kommunikation med vårt väsens innersta identitet är så omistlig, så viktig och så oerhört betydelsefull för oss människor i det 21:a seklet. Vår identitet, vårt hjärtas sanna bild är gömd i mysteriet Kristus. Det är det som Paulus talar om på ställe efter ställe i brev efter brev (totalt 36 verser). Att vara i Kristus, att förbli i Kristus, i Kristus, i Kristus i Kristus. I Kristus, i mysteriet Kristus, tar vi emot brödet och vinet till åminnelse av hans död och uppståndelse, men också som påminnelse av att liksom vår kropp tar emot brödet och vinet och det blir till ett med oss, blir till näring och kraft, så blir också jag ett med Jesus Kristus. Vi kan inte skilja brödets och vinets näring och liv från vårt övriga liv, utan det sammansmälter till ett. Likaså blir vårt hjärta helt, vi blir helade, vi blir hela i nattvardens gåva till oss. Vårt splittrade jag sammanfattas och sammanfogas, vi blir, för ett ögonblick i alla fall, vad vi är skapade till - människa till alla delar, vi blir Kristus lika! Må Gud välsigna våra delade hjärtan och ge oss en ännu större längtan efter helhet och helande! Amen