Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

“Trons kraft”

Kol 3:8-11 (5Mos 10:12-21)

Predikan i Betel 21.10.2001 4:de nationella bönsöndagen av Sam Pettersson

Paulus skriver till Kolosse, en av de tre stora städerna i de Frygiska bergen. Av Laodicea och Herapolis, som de andra två hette, finns fortfarande ruiner av de största och mäktigaste byggnaderna kvar. Av Kolosse finns inte två stenar på varandra som kunde avslöja var staden funnits. Hursomhelst låg de tre städerna som på ett pärlband ett par hundra kilometer in från kusten i det som idag är sydvästra Turkiet.
Paulus bemöter den alltmer utbredda gnostiska heresin, villoläran, som hävdade att rätt insikt och rätt uppfattning om Kristus, som i deras tappning varken var Guds son eller inkarnerad i köttet, skulle leda till himmelriket. Den teologiska utläggning som föregår de verser vi nyss hört, handlar om det som vi nyss haft glädjen att uppleva här i Betel - dopet till Kristus! Paulus talar tidigare i kapitlet om att vi är ”gömda i Kristus”. Till skillnad från den insikt och upplysning som var gömd i gnostikernas hemligheter är Kristus uppenbar, och vi är genom döden i dopet gömda i honom för att en dag träda fram i härlighet med honom. Stor teologi av en stor teolog! Men genast kommer Paulus med kraften i kristendomen. Ingen hur stor teologi som helst kan öveleva om den inte innehåller de praktiska konsekvenserna av teologin. Det innehåller alltid Paulus tal och utläggningar. Och som oftast är de praktiska anvisningarna klädda nästan i poetiska former. vv 8-11.
I hur många generationer till kan hatet fortsätta att överleva? Det är en av de mest återkommande frågorna man ställer sig efter ett kort besök i Bosnien. Svaret på frågan från utomstående lyder ofta; det beror på vad som undervisas i skolorna och vad som predikas i kyrkor och moskéer.
Det är lätt för oss från det fredliga väst att häva ur oss till intet förpliktande floskler om fred och försoning, men att leva ut det kristna budskapet i t.ex. Sarajevo är nånting helt annat. Det goda och positiva är att det faktiskt finns fredsstiftare också i detta land av motsättningar, hat och stridigheter. Förra söndan firade jag gudstjänst med den samlade evangelikala kristenheten som hade hyrt en konsertsal i Sarajevos kulturhus för sin gemensamma gudstjänst. Där fanns ett femtontal pastorer och församlingsarbetare, de flesta antagligen oavlönade, som efter en halvtimme lovsång, bad för Sarajevo, för alla kristna och för de som kommit till dagens festgudstjänst. Högljudd modern kristen musik var en av huvudingredienserna i den tre timmar långa gudstjänsten, men i den värld människor där lever i förstår man att de känslomässiga behoven av tillhörighet och gemenskap är betydligt större än hos oss. Vittnesbörden berättade om hur människor från alla de tre folkgrupperna hittat en ny identitet i Kristus som överskrider de gamla etniskt-religiösa identiteterna. Den nya identiteten som vägen mot fred och försoning är ett av de bästa bevisen på trons kraft i Sarajevo och Bosnien idag.

Vilka är konsekvenserna av dopet i Helsingfors då? Lider inte vi av några behov av konsekvens i våra liv? 5 Mos 10:19 Även ni skall visa invandraren kärlek,
Kol 3:9-10 Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor [10] och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare.
Vad som var sant i Kolosse, vad som är sant i Bosnien finner också sin sanning i Helsingfors Betel, är jag rädd. Det första offret i ett krig är sanningen sägs det, och jag tror att det också gäller oss på mer än ett sätt. Att söka sanningen om oss själva, de personer vi umgås med och att, i alla relationer vi har, bemöda oss om att se längre än till det som smickrar mig och min position. Att se till vad som i detta ögonblick är mest till gagn och uppbyggelse för min nästa, vad som är rätt och rättfärdigt i förhållande till samhället och att i solidaritet med alla Guds små, konsekvent välja sida för de små, de utstötta de som ingen vill engagera sig för. Där har vi våra rötter, där har vi vårt kall och där har vi vår befrielse. Vår befrielse från de fördomar och de förutfattade meningar som så lätt och omärkligt banar sig väg i vårt sinne. Må Gud hjälpa oss att stå emot vårt hjärtas balkanisering. Och i stället iklä oss den nya människa vi fått i dopet. Amen

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*
	“Trons kraft” Kol 3:8-11 (5Mos 10:12-21)
	Predikan i Betel 21.10.2001 4:de nationella bönsöndagen av Sam Pettersson
	Paulus skriver till Kolosse, en av de tre stora städerna i de Frygiska bergen. Av Laodicea och Herapolis, som de andra två hette, finns fortfarande ruiner av de största och mäktigaste byggnaderna kvar. Av Kolosse finns inte två stenar på varandra som kunde avslöja var staden funnits. Hursomhelst låg de tre städerna som på ett pärlband ett par hundra kilometer in från kusten i det som idag är sydvästra Turkiet. Paulus bemöter den alltmer utbredda gnostiska heresin, villoläran, som hävdade att rätt insikt och rätt uppfattning om Kristus, som i deras tappning varken var Guds son eller inkarnerad i köttet, skulle leda till himmelriket. Den teologiska utläggning som föregår de verser vi nyss hört, handlar om det som vi nyss haft glädjen att uppleva här i Betel - dopet till Kristus! Paulus talar tidigare i kapitlet om att vi är ”gömda i Kristus”. Till skillnad från den insikt och upplysning som var gömd i gnostikernas hemligheter är Kristus uppenbar, och vi är genom döden i dopet gömda i honom för att en dag träda fram i härlighet med honom. Stor teologi av en stor teolog! Men genast kommer Paulus med kraften i kristendomen. Ingen hur stor teologi som helst kan öveleva om den inte innehåller de praktiska konsekvenserna av teologin. Det innehåller alltid Paulus tal och utläggningar. Och som oftast är de praktiska anvisningarna klädda nästan i poetiska former. vv 8-11. I hur många generationer till kan hatet fortsätta att överleva? Det är en av de mest återkommande frågorna man ställer sig efter ett kort besök i Bosnien. Svaret på frågan från utomstående lyder ofta; det beror på vad som undervisas i skolorna och vad som predikas i kyrkor och moskéer. Det är lätt för oss från det fredliga väst att häva ur oss till intet förpliktande floskler om fred och försoning, men att leva ut det kristna budskapet i t.ex. Sarajevo är nånting helt annat. Det goda och positiva är att det faktiskt finns fredsstiftare också i detta land av motsättningar, hat och stridigheter. Förra söndan firade jag gudstjänst med den samlade evangelikala kristenheten som hade hyrt en konsertsal i Sarajevos kulturhus för sin gemensamma gudstjänst. Där fanns ett femtontal pastorer och församlingsarbetare, de flesta antagligen oavlönade, som efter en halvtimme lovsång, bad för Sarajevo, för alla kristna och för de som kommit till dagens festgudstjänst. Högljudd modern kristen musik var en av huvudingredienserna i den tre timmar långa gudstjänsten, men i den värld människor där lever i förstår man att de känslomässiga behoven av tillhörighet och gemenskap är betydligt större än hos oss. Vittnesbörden berättade om hur människor från alla de tre folkgrupperna hittat en ny identitet i Kristus som överskrider de gamla etniskt-religiösa identiteterna. Den nya identiteten som vägen mot fred och försoning är ett av de bästa bevisen på trons kraft i Sarajevo och Bosnien idag. Vilka är konsekvenserna av dopet i Helsingfors då? Lider inte vi av några behov av konsekvens i våra liv? 5 Mos 10:19 Även ni skall visa invandraren kärlek, Kol 3:9-10 Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor [10] och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Vad som var sant i Kolosse, vad som är sant i Bosnien finner också sin sanning i Helsingfors Betel, är jag rädd. Det första offret i ett krig är sanningen sägs det, och jag tror att det också gäller oss på mer än ett sätt. Att söka sanningen om oss själva, de personer vi umgås med och att, i alla relationer vi har, bemöda oss om att se längre än till det som smickrar mig och min position. Att se till vad som i detta ögonblick är mest till gagn och uppbyggelse för min nästa, vad som är rätt och rättfärdigt i förhållande till samhället och att i solidaritet med alla Guds små, konsekvent välja sida för de små, de utstötta de som ingen vill engagera sig för. Där har vi våra rötter, där har vi vårt kall och där har vi vår befrielse. Vår befrielse från de fördomar och de förutfattade meningar som så lätt och omärkligt banar sig väg i vårt sinne. Må Gud hjälpa oss att stå emot vårt hjärtas balkanisering. Och i stället iklä oss den nya människa vi fått i dopet. Amen