Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

“Lotsa barn”

Predikan i Betel 23.9.2001 av Sam Pettersson

Bilden av en lots på ett fartyg inne i en stenig skärgård, är en ypperlig bild för detta med föräldraskap. Både det fysiska, men också det andliga föräldraskapet handlar om vägledning. Lotsen på ett fartyg vägleder kapten med sitt fartyg. Förhållandet mellan lotsen och kaptenen handlar mycket om respekt. En respekt som inte bygger på makt utan på gemenskap och ett gemensamt lärande. Ett givande och tagande. Enligt lotsförordningen kan dock lotsen aldrig ta över befälet över fartyget, å andra sidan är kaptenen skyldig att följa lotsens anvisningar. Barnet och den som söker vägledning får inte kränkas i sin integritet.
Berättelsen om Vingårdsägaren och de två sönerna berättar mycket om de båda sönerna, men också om fadern. Båda lider av samma kluvenhet i sin inställning till sin far. Båda har en djupvilja som lider av en viss scitzofreni, kunde man kanske säga.
Den förste sonen då?. Hans NEJ! med stora bokstäver och smällande dörrar blir ett litet men sant “ja, jag skall nog gå till vingården och jobba i alla fall”.
Den förste sonen står inte ut med den krävande fadern som kanske inte heller väntar sig speciellt mycket av honom, det är ju brukligt att det är den äldre som skall få ärva vingården en vacker dag och det är åt honom som fadern ägnar all sin tid och energi, kan man tänka. Den förstes revolt är uppenbarligen inget nytt eller nåt enbart för stunden. Men hans besinning gör slutet av berättelsen så mycket trevligare.

Den andre, som kanske är den äldste sonen i denhär berättelsen är kluven i ja-nej förhållande. Han kanske aldrig fått en chans att bli älskad som den han är utan alltid i förhållande till vad han gjort. Har han gjort som pappan vill har han fått veta att han är älskad. Aldrig medvetet men omedvetet. Därför kommer också hans svar så snabbt och rappt t.o.m med tituleringen “herre” efteråt som om han var en tjänare, en arbetare på sin fars vingård. Kuvad och kushad uppfyller han läpparnas bekännelse, men skulle kansle inte tveka att hämnas hårt på den som avslöjade att han inte gick till vingården för att arbeta. Skenet måste upprätthållas, men den inre människan urholkas mer och mer. Det finns ingen täckning bakom orden. Så som Jesus senare beskriver Religions Institutionen AB d.v.s. fariséerna.

Slutklämmen i denhär berättelsen säger mig att det bara i friheten att säga nej till tron och till Gud finns en möjlighet att fullt ut säga ja till Gud och tron på honom. En paradox? Nej en sanning som är av abslot avgörande betydelse för vårt sätt att föra evngeliet vidare. Bara om vi själva har haft den friheten och gjort vårt val kan vi förstå och förmedla detsamma till de vi är anförtodda att vägleda.
Att inte vara en sann och entydig lots i förhållande till våra barn eller i förhållande till de barn i tron som vi är satta att lotsa kan ge ett rakt motsatt resultat mot vad vi egentligen önskar oss och vad vi egentligen önskar för våra barn.
Att lotsa barn att hjälpa våra barn fram till en hel personlighet och en hel vilja är inte lätt och förutsätter att vi som är satta att lotsa dem vet någorlunda väl vem vi själva är och vad vi vill. Därför är inte vår egen djupaste vilja något stt skämmas över eller att räkna bort enligt det mycket skadliga och obibliska sättet att tänka som lyder “Ju starkare jag själv innerst inne vill nånting ju säkrare tecken är det på att Guds vilja är det rakt motsatta” Så är det inte. Gud gav människan en fri vilja och ett ansvar. Vilket betyder att bara du har svaret på de livets frågor som kommer att ställas dig under din resa. Ingen annan kan svara på dem, inga inlärda “Ja pappa”, inga andra lotsars beslut.

“Romanska bågar” av Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kykran trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
“Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr. och Mrs. Jones, herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*
	“Lotsa barn”
	Predikan i Betel 23.9.2001 av Sam Pettersson
	Bilden av en lots på ett fartyg inne i en stenig skärgård, är en ypperlig bild för detta med föräldraskap. Både det fysiska, men också det andliga föräldraskapet handlar om vägledning. Lotsen på ett fartyg vägleder kapten med sitt fartyg. Förhållandet mellan lotsen och kaptenen handlar mycket om respekt. En respekt som inte bygger på makt utan på gemenskap och ett gemensamt lärande. Ett givande och tagande. Enligt lotsförordningen kan dock lotsen aldrig ta över befälet över fartyget, å andra sidan är kaptenen skyldig att följa lotsens anvisningar. Barnet och den som söker vägledning får inte kränkas i sin integritet. Berättelsen om Vingårdsägaren och de två sönerna berättar mycket om de båda sönerna, men också om fadern. Båda lider av samma kluvenhet i sin inställning till sin far. Båda har en djupvilja som lider av en viss scitzofreni, kunde man kanske säga. Den förste sonen då?. Hans NEJ! med stora bokstäver och smällande dörrar blir ett litet men sant “ja, jag skall nog gå till vingården och jobba i alla fall”. Den förste sonen står inte ut med den krävande fadern som kanske inte heller väntar sig speciellt mycket av honom, det är ju brukligt att det är den äldre som skall få ärva vingården en vacker dag och det är åt honom som fadern ägnar all sin tid och energi, kan man tänka. Den förstes revolt är uppenbarligen inget nytt eller nåt enbart för stunden. Men hans besinning gör slutet av berättelsen så mycket trevligare. Den andre, som kanske är den äldste sonen i denhär berättelsen är kluven i ja-nej förhållande. Han kanske aldrig fått en chans att bli älskad som den han är utan alltid i förhållande till vad han gjort. Har han gjort som pappan vill har han fått veta att han är älskad. Aldrig medvetet men omedvetet. Därför kommer också hans svar så snabbt och rappt t.o.m med tituleringen “herre” efteråt som om han var en tjänare, en arbetare på sin fars vingård. Kuvad och kushad uppfyller han läpparnas bekännelse, men skulle kansle inte tveka att hämnas hårt på den som avslöjade att han inte gick till vingården för att arbeta. Skenet måste upprätthållas, men den inre människan urholkas mer och mer. Det finns ingen täckning bakom orden. Så som Jesus senare beskriver Religions Institutionen AB d.v.s. fariséerna. Slutklämmen i denhär berättelsen säger mig att det bara i friheten att säga nej till tron och till Gud finns en möjlighet att fullt ut säga ja till Gud och tron på honom. En paradox? Nej en sanning som är av abslot avgörande betydelse för vårt sätt att föra evngeliet vidare. Bara om vi själva har haft den friheten och gjort vårt val kan vi förstå och förmedla detsamma till de vi är anförtodda att vägleda. Att inte vara en sann och entydig lots i förhållande till våra barn eller i förhållande till de barn i tron som vi är satta att lotsa kan ge ett rakt motsatt resultat mot vad vi egentligen önskar oss och vad vi egentligen önskar för våra barn. Att lotsa barn att hjälpa våra barn fram till en hel personlighet och en hel vilja är inte lätt och förutsätter att vi som är satta att lotsa dem vet någorlunda väl vem vi själva är och vad vi vill. Därför är inte vår egen djupaste vilja något stt skämmas över eller att räkna bort enligt det mycket skadliga och obibliska sättet att tänka som lyder “Ju starkare jag själv innerst inne vill nånting ju säkrare tecken är det på att Guds vilja är det rakt motsatta” Så är det inte. Gud gav människan en fri vilja och ett ansvar. Vilket betyder att bara du har svaret på de livets frågor som kommer att ställas dig under din resa. Ingen annan kan svara på dem, inga inlärda “Ja pappa”, inga andra lotsars beslut. “Romanska bågar” av Tomas Tranströmer Inne i den väldiga romanska kykran trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapande bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: “Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr. och Mrs. Jones, herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.