Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

Helhet och frälsning

Kol 1:11-23

Predikan i Betel 9.9.2001 av Cay-Håkan Englund

Inledning

Jag vill idag predika över temat "Helhet och frälsning". Texten som vi nyss hörde är mycket innehållsrik, och vi kan inte behandla alla detaljer i den. De uppmaningar som ges oss kommer jag att låta stå okommenterade. Istället vill jag koncentrera mig på den bild av tillvaron som målas upp. Det är ju en mycket vidsträckt vy som öppnar sig när vi betraktar texten, och ändå tar Paulus också hänsyn till de enstaka kristna, till vilka han skriver. Till att börja med vill jag göra en mera allmänn betraktelse över oss och vår omvärld, för att sedan återvända till texten och se hur den ger oss en djupare förståelse av evangeliet.

För några generationer sedan var det finländska samhället annorlunda än idag. Det var ett sk enhetssamhälle, där kulturen var relativt likartad och människornas livsmönster inte skilde sig åt särskilt mycket. Småningom började urbaniseringen. Folk flyttade in till städerna och samhället blev mera uppspjälkt i olika delar och skikt. Modernismen innebar att man trodde starkt på vetenskapen och de teknologiska framstegen. Människan blev sin egen herre och tog kontroll över tillvaron. Eller trodde sig göra det. Utvecklingen fortsatte och de senaste tjugo åren har vi mer och mer närmat oss det som kallas informationssamhället. Vi får mer och mer information om vad som händer i vårt land och ute i världen. Tillvaron är inte längre så enkel. Värderingarna är inte längre likartade överallt. Vi märker att vi inte längre kan kontrollera vår omvärld. Istället är det många som börjar känna sig rotlösa och inte riktigt vet vad man ska tro på. Vi har kommit in i det som filosoferna kallar postmodernismen, den eftermoderna tiden. Nu finns det inga absoluta sanningar. Alla värderingar, synsätt och religioner står på samma nivå. Allt är relativt, säger man. Sanningen har blivit en åsikt, eller en personlig känsla. Egentligen är vi tillbaka vid ruta ett. Vårt samhälle uppvisar stora likheter med det antika romarriket där de första kristna levde. Också det var ett slags globalt samhälle där en mängd olika åskådningar och synsätt florerade.

Men människan klarar inte av att leva utan hållpunkter i tillvaron. Vi måste ha ett fäste, en grund, något att rikta in oss på. Den senaste ideologiska utvecklingen har inneburit att ensaksrörelserna kommit tillbaka. Varje rörelse har ett enda mål som anhängarna satsar allt för att uppnå, vare sig det gäller att motarbeta globaliseringen eller verka för djurens rättigheter. Grundproblemet är att vi inte kan orientera oss i tillvaron. När vi försöker se helheten kan vi inte uppfatta alla detaljer, och när vi fäster oss vid detaljerna missar vi det större perspektivet. Det är ingen överraskning att religiösa ledare som har svar på alla frågor vinner anhängare. De besvarar människornas längtan efter absoluta sanningar, och de förmår ge ett helhetsperspektiv på tillvaron. Men såvitt jag vet finns det ingen människa som fullt ut kan begripa allt. Därför kan också dessa åskådningar bevisas vara bristfälliga och förenklade. De svar som jag vill ge idag vill just visa detta, att vi inte i oss själva och med vårt förstånd kan få ordning på tillvaron. Låt oss nu återvända till texten.

Kosmos

Vilken bild av tillvaron finner vi här? Något av det första vi lägger märke till är helhetsperspektivet. Paulus skriver om "hela skapelsen". Han skriver om Kristus: "...i honom skapades allt i himlen och på jorden ... allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom." Allt som finns, allt som är till, hela tillvaron, är skapad i och genom och till Kristus. Johannes skriver om Jesus att han är Logos, Ordet. Logos betyder också ordning. Tillvaron är ordnad. Allt är skapat genom Ordet som Gud sade. Allt är skapat genom Logos, ordningen. Skapelsen är inte helt kaotisk. Efter sommar och sol kommer höst och regn. Människan är inte en slumpmässig samling egenskaper utan formas av miljö och arv. Samhällen kan inte bestå utan ordning. Vilken typ av regim som än har makten så strävar alla samhällen i någon mån bort från kaos mot ordning, mot Logos. Det finns ordning. När det uppstår oordning, gör människan allt för att igen upprätta ordningen. Det är en överlevnadsfråga. Och i förlängningen är det en frälsningsfråga. För vi vet att hela skapelsen ständigt befinner sig på gränsen till kaos. Efter syndafallet, när människan valde att sätta sig upp mot ordningen och ta avstånd från Logos, från Ordet som skapat henne, ända sedan dess har världen varit farlig. Alla mänskliga framsteg har gått ut på att göra världen mindre farlig. De är ett försök att skapa ordning, att begränsa kaos. Hur kommer det sig att världen inte har brakat samman? Vi verkar ju ändå inte lära oss av våra misstag. Vi fortsätter med våra krig, brottsligheten har inte försvunnit trots att ordningsmaktens redskap blivit mer avancerade, avundsjukan hittar nya vägar. Kristus fanns före allting, och allting hålls samman i honom, skriver Paulus. Ondskan i världen är inte ett bevis för att Gud inte finns. Det att världen fortfarande finns trots all ondska, är ett tecken på att allt hålls samman i Kristus. Allt och alla som strävar efter ordning samarbetar med honom.

Individen

Oordningen förespråkas av djävulen som från början motarbetat ordningen, ofta med en egen typ av ordning som förtrycker och förstör. Inom befrielseteologin talar man om strukturell synd, om samhällsordningar som förtrycker stora grupper av människor. Men oordningen finns också i den enskilda människans liv. Ibland lockas vi av snabba fördelar som brott mot ordningen ger, både i stort och smått. Vi syndar. Vi gör det därför att vi är syndare, en del av skapelsen som trots sin ordning är fallen, brusten, ofullständig.

Men djupt inom varje människa finns en längtan, egentligen en hemlängtan. I en gammal hymn beskrivs människorna som "Evas förlorade söner", som vandrar i tåredalen, långt ifrån paradiset. Det är dit vi längtar. Vi är skapade genom Kristus och till honom. Utan honom kan vi aldrig nå paradiset. Om man inte går vägen, kan man inte nå målet. Av synd kan inte komma rättfärdighet, helighet, härlighet. Mörker blir inte ljus av sig självt, det måste lysas upp av ljuset. Därför, skriver Paulus, beslöt Gud att låta all fullhet bo i Kristus och försona allt med sig genom hans blod på korset. Vår längtan har fått ett svar. Vår tomhet kan på korset möta Guds fullhet. Där har fred blivit stiftad.

Varje människa är en värld. Allt vi iakttar, allt vi tänker, allt vi föreställer oss, allt detta är en hel värld. Också den världen, vår inre värld, hotas av kaos. Vi behöver få grepp om tillvaron. Vi behöver få kasta ankar för att inte drivas omkring av alla vindar. Det är viktigt för vår sinnesfrid, men det är också viktigt för vår frälsning. Var ska vi kasta detta ankare? Paulus skriver om tron, om en stadig grund, om det hopp vi fått höra om i evangeliet. I Hebreerbrevet läser vi om det hopp som är själens ankare, det ankare som når in i det allra heligaste. Det hoppet är baserat på Guds löften, på att han i Kristus sammanhåller allt, och i honom har gett oss försoningen, vägen till upprättelse, ordning och helhet. Vår inre värld behöver frälsning. "Ty så älskade Gud världen..." De orden gäller också denna värld. Vi kan aldrig fullt ut förstå tillvaron och livet. Vi kan aldrig ta full kontroll över dem. Men vi kan överlåta allt åt Kristus, åt honom som upprätthåller ordningen, åt honom i vilken försoningen finns.

Målet

Tillvaron är fortfarande komplicerad. Vi omges av mer information än vi kan hantera. Vi bombarderas av intryck och möter ständigt nya åsikter och synsätt. Vi upptäcker nya synvinklar på gamla och nya problem. Men allt detta är detaljer i en helhet, och denna helhet är inte okontrollerad. Den är skapad, och den upprätthålls, och den är på väg någonstans. Den mänskliga utvecklingen leder ingen vart, den är bara en skenutveckling. Den bidrar bara till att upprätthålla ordningen. Den negativa utvecklingen på olika områden, leder inte till en fullständig katastrof, men nog mot en slutpunkt, en ordnad slutpunkt: den yttersta domen. Allt är skapat genom Kristus, och till Kristus. Tillvaron har en begynnelse, ett centrum och ett mål. Vi anar att målet hägrar.

Det är fortfarande inte politiskt korrekt att mena sig sitta inne med sanningen. Men liksom de första kristna gick mot strömmen och vägrade sjunga tidens melodi, så får också vi hålla fast vid vår bekännelse. Det finns en absolut sanning. Den blir inte mindre sann bara för att den jämförs med halvsanningar och lögner. Det som är sant är sant, även om inte alla omfattar sanningen. Vår tro har en sanningshalt som gör den exklusiv, den är uteslutande sann. Vad är sanningen om tillvaron? Det är inte människans vilja, uppfinningsrikedom eller bristfälliga godhet som ska ge oss den slutliga ordningen, den fullbordade frälsningen. Denna finns enbart i Kristi blod på korset.
Amen.

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*
	Helhet och frälsning
	Kol 1:11-23 Predikan i Betel 9.9.2001 av Cay-Håkan Englund
	Inledning Jag vill idag predika över temat "Helhet och frälsning". Texten som vi nyss hörde är mycket innehållsrik, och vi kan inte behandla alla detaljer i den. De uppmaningar som ges oss kommer jag att låta stå okommenterade. Istället vill jag koncentrera mig på den bild av tillvaron som målas upp. Det är ju en mycket vidsträckt vy som öppnar sig när vi betraktar texten, och ändå tar Paulus också hänsyn till de enstaka kristna, till vilka han skriver. Till att börja med vill jag göra en mera allmänn betraktelse över oss och vår omvärld, för att sedan återvända till texten och se hur den ger oss en djupare förståelse av evangeliet. För några generationer sedan var det finländska samhället annorlunda än idag. Det var ett sk enhetssamhälle, där kulturen var relativt likartad och människornas livsmönster inte skilde sig åt särskilt mycket. Småningom började urbaniseringen. Folk flyttade in till städerna och samhället blev mera uppspjälkt i olika delar och skikt. Modernismen innebar att man trodde starkt på vetenskapen och de teknologiska framstegen. Människan blev sin egen herre och tog kontroll över tillvaron. Eller trodde sig göra det. Utvecklingen fortsatte och de senaste tjugo åren har vi mer och mer närmat oss det som kallas informationssamhället. Vi får mer och mer information om vad som händer i vårt land och ute i världen. Tillvaron är inte längre så enkel. Värderingarna är inte längre likartade överallt. Vi märker att vi inte längre kan kontrollera vår omvärld. Istället är det många som börjar känna sig rotlösa och inte riktigt vet vad man ska tro på. Vi har kommit in i det som filosoferna kallar postmodernismen, den eftermoderna tiden. Nu finns det inga absoluta sanningar. Alla värderingar, synsätt och religioner står på samma nivå. Allt är relativt, säger man. Sanningen har blivit en åsikt, eller en personlig känsla. Egentligen är vi tillbaka vid ruta ett. Vårt samhälle uppvisar stora likheter med det antika romarriket där de första kristna levde. Också det var ett slags globalt samhälle där en mängd olika åskådningar och synsätt florerade. Men människan klarar inte av att leva utan hållpunkter i tillvaron. Vi måste ha ett fäste, en grund, något att rikta in oss på. Den senaste ideologiska utvecklingen har inneburit att ensaksrörelserna kommit tillbaka. Varje rörelse har ett enda mål som anhängarna satsar allt för att uppnå, vare sig det gäller att motarbeta globaliseringen eller verka för djurens rättigheter. Grundproblemet är att vi inte kan orientera oss i tillvaron. När vi försöker se helheten kan vi inte uppfatta alla detaljer, och när vi fäster oss vid detaljerna missar vi det större perspektivet. Det är ingen överraskning att religiösa ledare som har svar på alla frågor vinner anhängare. De besvarar människornas längtan efter absoluta sanningar, och de förmår ge ett helhetsperspektiv på tillvaron. Men såvitt jag vet finns det ingen människa som fullt ut kan begripa allt. Därför kan också dessa åskådningar bevisas vara bristfälliga och förenklade. De svar som jag vill ge idag vill just visa detta, att vi inte i oss själva och med vårt förstånd kan få ordning på tillvaron. Låt oss nu återvända till texten. Kosmos Vilken bild av tillvaron finner vi här? Något av det första vi lägger märke till är helhetsperspektivet. Paulus skriver om "hela skapelsen". Han skriver om Kristus: "...i honom skapades allt i himlen och på jorden ... allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom." Allt som finns, allt som är till, hela tillvaron, är skapad i och genom och till Kristus. Johannes skriver om Jesus att han är Logos, Ordet. Logos betyder också ordning. Tillvaron är ordnad. Allt är skapat genom Ordet som Gud sade. Allt är skapat genom Logos, ordningen. Skapelsen är inte helt kaotisk. Efter sommar och sol kommer höst och regn. Människan är inte en slumpmässig samling egenskaper utan formas av miljö och arv. Samhällen kan inte bestå utan ordning. Vilken typ av regim som än har makten så strävar alla samhällen i någon mån bort från kaos mot ordning, mot Logos. Det finns ordning. När det uppstår oordning, gör människan allt för att igen upprätta ordningen. Det är en överlevnadsfråga. Och i förlängningen är det en frälsningsfråga. För vi vet att hela skapelsen ständigt befinner sig på gränsen till kaos. Efter syndafallet, när människan valde att sätta sig upp mot ordningen och ta avstånd från Logos, från Ordet som skapat henne, ända sedan dess har världen varit farlig. Alla mänskliga framsteg har gått ut på att göra världen mindre farlig. De är ett försök att skapa ordning, att begränsa kaos. Hur kommer det sig att världen inte har brakat samman? Vi verkar ju ändå inte lära oss av våra misstag. Vi fortsätter med våra krig, brottsligheten har inte försvunnit trots att ordningsmaktens redskap blivit mer avancerade, avundsjukan hittar nya vägar. Kristus fanns före allting, och allting hålls samman i honom, skriver Paulus. Ondskan i världen är inte ett bevis för att Gud inte finns. Det att världen fortfarande finns trots all ondska, är ett tecken på att allt hålls samman i Kristus. Allt och alla som strävar efter ordning samarbetar med honom. Individen Oordningen förespråkas av djävulen som från början motarbetat ordningen, ofta med en egen typ av ordning som förtrycker och förstör. Inom befrielseteologin talar man om strukturell synd, om samhällsordningar som förtrycker stora grupper av människor. Men oordningen finns också i den enskilda människans liv. Ibland lockas vi av snabba fördelar som brott mot ordningen ger, både i stort och smått. Vi syndar. Vi gör det därför att vi är syndare, en del av skapelsen som trots sin ordning är fallen, brusten, ofullständig. Men djupt inom varje människa finns en längtan, egentligen en hemlängtan. I en gammal hymn beskrivs människorna som "Evas förlorade söner", som vandrar i tåredalen, långt ifrån paradiset. Det är dit vi längtar. Vi är skapade genom Kristus och till honom. Utan honom kan vi aldrig nå paradiset. Om man inte går vägen, kan man inte nå målet. Av synd kan inte komma rättfärdighet, helighet, härlighet. Mörker blir inte ljus av sig självt, det måste lysas upp av ljuset. Därför, skriver Paulus, beslöt Gud att låta all fullhet bo i Kristus och försona allt med sig genom hans blod på korset. Vår längtan har fått ett svar. Vår tomhet kan på korset möta Guds fullhet. Där har fred blivit stiftad. Varje människa är en värld. Allt vi iakttar, allt vi tänker, allt vi föreställer oss, allt detta är en hel värld. Också den världen, vår inre värld, hotas av kaos. Vi behöver få grepp om tillvaron. Vi behöver få kasta ankar för att inte drivas omkring av alla vindar. Det är viktigt för vår sinnesfrid, men det är också viktigt för vår frälsning. Var ska vi kasta detta ankare? Paulus skriver om tron, om en stadig grund, om det hopp vi fått höra om i evangeliet. I Hebreerbrevet läser vi om det hopp som är själens ankare, det ankare som når in i det allra heligaste. Det hoppet är baserat på Guds löften, på att han i Kristus sammanhåller allt, och i honom har gett oss försoningen, vägen till upprättelse, ordning och helhet. Vår inre värld behöver frälsning. "Ty så älskade Gud världen..." De orden gäller också denna värld. Vi kan aldrig fullt ut förstå tillvaron och livet. Vi kan aldrig ta full kontroll över dem. Men vi kan överlåta allt åt Kristus, åt honom som upprätthåller ordningen, åt honom i vilken försoningen finns. Målet Tillvaron är fortfarande komplicerad. Vi omges av mer information än vi kan hantera. Vi bombarderas av intryck och möter ständigt nya åsikter och synsätt. Vi upptäcker nya synvinklar på gamla och nya problem. Men allt detta är detaljer i en helhet, och denna helhet är inte okontrollerad. Den är skapad, och den upprätthålls, och den är på väg någonstans. Den mänskliga utvecklingen leder ingen vart, den är bara en skenutveckling. Den bidrar bara till att upprätthålla ordningen. Den negativa utvecklingen på olika områden, leder inte till en fullständig katastrof, men nog mot en slutpunkt, en ordnad slutpunkt: den yttersta domen. Allt är skapat genom Kristus, och till Kristus. Tillvaron har en begynnelse, ett centrum och ett mål. Vi anar att målet hägrar. Det är fortfarande inte politiskt korrekt att mena sig sitta inne med sanningen. Men liksom de första kristna gick mot strömmen och vägrade sjunga tidens melodi, så får också vi hålla fast vid vår bekännelse. Det finns en absolut sanning. Den blir inte mindre sann bara för att den jämförs med halvsanningar och lögner. Det som är sant är sant, även om inte alla omfattar sanningen. Vår tro har en sanningshalt som gör den exklusiv, den är uteslutande sann. Vad är sanningen om tillvaron? Det är inte människans vilja, uppfinningsrikedom eller bristfälliga godhet som ska ge oss den slutliga ordningen, den fullbordade frälsningen. Denna finns enbart i Kristi blod på korset. Amen.