Verbum Divini

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

“Rösten ur öknen”

Luk 1:80

Predikan i Betel söndag efter midsommardagen 24.6.01
av Sam Pettersson

“Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.”

Johannes Döparen är extrem. Vi kan inte ta det extrema som modell. Det är förbehållet de med en speciell kallelse därtill. Hans budskap är chockerande vi kan inte ta det på bokstavligt allvar i vår tid. Varje tid har sin omedelbara tolkning och vår tid har en annan tolkning än då.

Hur lätt har vi inte för att rationalisera bort det som ställer krav på oss, det som vill utmana oss till omvändelse, det karga ökenbudskap som vill kalla oss tillbaka till Gud själv. Men just i det karga, utblottade kompromisslösa finns ju trösten. Johannes ord är sträva som hans väderbitna hy, tränger sig in under vår hud liksom den heta ökensanden i stormen. Vi kommer inte ifrån dem, men samtidigt har den en underligt lättande verkan. Det som verkar så strävt blir till honung i vår mun, märker vi förundrade efter en stund. Det är ju precis som profeten säger! Jes 40:1-8

Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och predika för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder. Hör, man ropar: "Bered väg för Herren i öknen, bana på hedmarken en jämn väg för vår Gud. Alla dalar skall höjas och alla berg och höjder sänkas, vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bli slät mark. Herrens härlighet skall bli uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har Herrens mun talat." Hör, någon talar: "Predika!", och en annan svarar: "Vad skall jag predika?" "Allt kött är gräs, och all dess härlighet som ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när Herrens andedräkt blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen."

Så är det med evangeliet det har en lättande verkan trots sin karga sanning. Allt som, liksom Herren Jesus själv, är fyllt av nåd och sanning, vilket evangelium är, verkar lättande på människosjälen, människans ande. Johannes är den store profeten, den nye Elia, som enligt traditionen skulle föregå Messias. Tecknen fanns där för alla som kunde se. Rösten ur öknen som banar väg för Jesus. En röst som tillbringat en stor del av sitt liv i öknen, en röst som växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel. Många långa år innan han började predika, åtminstone tio år. Kanske vore det något för oss predikanter att vara tyst och förbereda oss för en predikan i tio år innan vi håller den!

Vad är det då med öknen som är så speciellt? Och hur kan vi som inte har någon öken på nära håll formas så som seden verkar ha varit i många år? Jesus frestades i öknen genast efter sitt dop i 40 dagar under fasta. Det var den tid Guds egen son behövde för att förbereda sig för sin tjänst. En fyrtiodagars fasta i öknen för ca tre års tjänst, och det var Guds egen son! Paulus, för att avsluta, vistades tre år mer eller mindre i ensamhet utanför Damaskus innan han genom församlingens och den helige Andes beslut började sin verksamhet. Ensamhet, stillhet, bön och prövning. I många år var det kutym att en prästkanidat tillbringade ett år i kloster för att pröva sin kallelse innan han gick vidare med studierna.

Enligt den antika uppfattningen var öknen full av demoner och villor av alla de slag, hallucinationernas och de onda andarnas plats. Det vittnar också öknens kanske störste mästare, den helige Antonios i berättelserna om honom. Brottningen med frestelserna, liksom Jesus frestades och andra både före och efter honom, den känner vi ju igen. Och det slår mig efter några dagar på landet hur liksom öknens alla demoner snarare flyttat in i staden i vårt land än att de skulle ha körts ut i öknen. Och vem har inte hört om betongöknen!

Så kanske är det så för många av oss som bor i staden, och det är ju många av oss, att vi fått några år i öknen för att formas och fostras av alla frestelser och allt ytligt och alla tomma löften om lycka som staden eller öknen kan synas vara full av. Men som vi alla vet finns det oaser i öknen, annars vore varje beduins saga snart all. Oaser och gemenskaper som kan utgöra andningshål, som kan utgöra ett enkelt skydd emot demonernas alla attacker på vår själ, som kan ge oss vandrare en bit bröd och lite vatten så att vi orkar ytterligare en stund. Låt oss inte försumma rasterna, låt oss inte försumma brödet och kalken, låt oss inte försumma den vägledning som oasens människor kan bidra med, annars är det lätt hänt att vi går vilse och förgås.

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*
	“Rösten ur öknen”
	Luk 1:80 Predikan i Betel söndag efter midsommardagen 24.6.01 av Sam Pettersson
	“Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Johannes Döparen är extrem. Vi kan inte ta det extrema som modell. Det är förbehållet de med en speciell kallelse därtill. Hans budskap är chockerande vi kan inte ta det på bokstavligt allvar i vår tid. Varje tid har sin omedelbara tolkning och vår tid har en annan tolkning än då. Hur lätt har vi inte för att rationalisera bort det som ställer krav på oss, det som vill utmana oss till omvändelse, det karga ökenbudskap som vill kalla oss tillbaka till Gud själv. Men just i det karga, utblottade kompromisslösa finns ju trösten. Johannes ord är sträva som hans väderbitna hy, tränger sig in under vår hud liksom den heta ökensanden i stormen. Vi kommer inte ifrån dem, men samtidigt har den en underligt lättande verkan. Det som verkar så strävt blir till honung i vår mun, märker vi förundrade efter en stund. Det är ju precis som profeten säger! Jes 40:1-8 Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och predika för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder. Hör, man ropar: "Bered väg för Herren i öknen, bana på hedmarken en jämn väg för vår Gud. Alla dalar skall höjas och alla berg och höjder sänkas, vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bli slät mark. Herrens härlighet skall bli uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har Herrens mun talat." Hör, någon talar: "Predika!", och en annan svarar: "Vad skall jag predika?" "Allt kött är gräs, och all dess härlighet som ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när Herrens andedräkt blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen." Så är det med evangeliet det har en lättande verkan trots sin karga sanning. Allt som, liksom Herren Jesus själv, är fyllt av nåd och sanning, vilket evangelium är, verkar lättande på människosjälen, människans ande. Johannes är den store profeten, den nye Elia, som enligt traditionen skulle föregå Messias. Tecknen fanns där för alla som kunde se. Rösten ur öknen som banar väg för Jesus. En röst som tillbringat en stor del av sitt liv i öknen, en röst som växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel. Många långa år innan han började predika, åtminstone tio år. Kanske vore det något för oss predikanter att vara tyst och förbereda oss för en predikan i tio år innan vi håller den! Vad är det då med öknen som är så speciellt? Och hur kan vi som inte har någon öken på nära håll formas så som seden verkar ha varit i många år? Jesus frestades i öknen genast efter sitt dop i 40 dagar under fasta. Det var den tid Guds egen son behövde för att förbereda sig för sin tjänst. En fyrtiodagars fasta i öknen för ca tre års tjänst, och det var Guds egen son! Paulus, för att avsluta, vistades tre år mer eller mindre i ensamhet utanför Damaskus innan han genom församlingens och den helige Andes beslut började sin verksamhet. Ensamhet, stillhet, bön och prövning. I många år var det kutym att en prästkanidat tillbringade ett år i kloster för att pröva sin kallelse innan han gick vidare med studierna. Enligt den antika uppfattningen var öknen full av demoner och villor av alla de slag, hallucinationernas och de onda andarnas plats. Det vittnar också öknens kanske störste mästare, den helige Antonios i berättelserna om honom. Brottningen med frestelserna, liksom Jesus frestades och andra både före och efter honom, den känner vi ju igen. Och det slår mig efter några dagar på landet hur liksom öknens alla demoner snarare flyttat in i staden i vårt land än att de skulle ha körts ut i öknen. Och vem har inte hört om betongöknen! Så kanske är det så för många av oss som bor i staden, och det är ju många av oss, att vi fått några år i öknen för att formas och fostras av alla frestelser och allt ytligt och alla tomma löften om lycka som staden eller öknen kan synas vara full av. Men som vi alla vet finns det oaser i öknen, annars vore varje beduins saga snart all. Oaser och gemenskaper som kan utgöra andningshål, som kan utgöra ett enkelt skydd emot demonernas alla attacker på vår själ, som kan ge oss vandrare en bit bröd och lite vatten så att vi orkar ytterligare en stund. Låt oss inte försumma rasterna, låt oss inte försumma brödet och kalken, låt oss inte försumma den vägledning som oasens människor kan bidra med, annars är det lätt hänt att vi går vilse och förgås.