Verbum Divini - Guds ord

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

Verbum Divini

“Guds rike - redan men inte ännu”

Predikan i Betel 2:a söndagen efter Påsk av Sam Pettersson

Apost 1:6-8a
De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" [7] Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er." Apost 1:14 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Vi lever i Guds “redan men inte ännu”, likt lärjungarna håller vi till i rummet på andra våningen i endräktig bön, eller? Vi väntar på pingsten, på den dag när Guds Ande på ett frigörande och nytt sätt tar sin bonng i oss. Vi väntar, men vi är inte sysslolösa. Vi längtar, men inte uppgivet. Vi kämpar, men inte i en hopplös kamp. För vi vet att Kristus är uppstånden!!

Vi vet också att en dag skall det ofattbara och svårförståeliga “bytas i åskådning”, som psalmpoeten säger. “Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” säger Paulus i1 Kor 13:12. Vi lever i Guds “redan men inte ännu”. Redan nu får vi del av Kristus, får vi del av Anden, men ännu är inte tiden mogen för Guds stora och fruktansvärda dag. Vilka oerhörda materiella värden kommer inte att förstöras den dagen! Vilken fruktansvärd dag kommer inte det att bli, när Gud gör upp med all den ofullkomlighet och ondska som finns på denna underbara och fruktansvärda planet. Tro inte att “den söde Jesus” kommer på rosa moln till tonerna av Vivaldis “Våren”. Det är den fruktansvärda dag om vilken Lot sa till sin hustru “Se dig ej tillbaka”. Då om nånsin får vi göra verklighet av frasen “dö bort från allt för att vinna allt”. Gud hjälpe oss att vi förstår vad som händer den dagen.

Det är mot den dagen som vi vandrar och som vi längtar eller hur? Och Gudsriket har alltså landat, men ännu har det inte nått sin fullbordan.

Rom 8:22-25
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. [23] Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner (och döttrar) och befria vår kropp. [24] I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? [25] Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 2 Kor 5:6-8 Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren – [7] vi lever i tro, utan att se. [8] Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.
Vi lever i påskens ljusa hopp, vi samlas för att fira detta att förgöraren hoppade över de vars dörrpost var bestruken med blodet av ett felfritt lamm. Vi firar att Kristus med sitt blod har utverkat samma fria lejd samma benådande för oss som för Israels barn i Egypten en gång. Vi samlas inte för att “få ut något av gudstjänsten”. Vilken man gifte sig med sin hustru bara för att “få ut något av henne”. Det är inte vad jag minns att jag lovade inför Gud och den församling som fanns i Hjo kyrka 2.6.1990 kl.16.00. Vi är förbundna – bundna till Jesus Kristus inte för att få ut en evig salighet eller någonting för vårt religiösa sinne kl 11 på söndag, utan för att älska honom i nöd och lust. Vi kommer med oss själva “som ett levande och heligt offer” för att med livet som insats möta honom. Och liksom vi inte kan möta Honom utan att förgås, så är det med livet som insats som du kom hit i dag. Visste du det. Tänk om han uppenbarar sig för dig!
Det är alltså därför för att Han är fascinerande och fruktansvärd som vi inte kan se Honom ansikte mot ansikte utan vi räddas från döden genom detta “redan men inte ännu”. Tack och lov och pris för att vi fortfarande lever i denhär världen, för att inte gudsnärvaron blir så förintande het att vi förgås. Men redan här har vi kallats till Honom, kallats att följa honom, kallats att ge att dela med oss av vad som finns djupast inom oss.

I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser, vi lever i tro, utan att se.

Därför blir gudstjänsten inget som vi kommer - eller låter bli att komma – till på söndag förmiddag, utan gudstjänsten, vårt medskapande med Gud för att bygga på det kommande Gudsriket, börjar på måndag morgon, fortsätter på tisdag, upptas igen på onsdag morgon, liksom på torsdag, fortskrider under fasta på fredagen, planar ut på lördagen, och når sin fullbordan på söndagen när vi vilar från vårt verk och firar att gudstjänsten har levts ut under veckan som varit och nu frambärs inför Gud på den sjunde dagen. Vårt arbete på gudsriket eller vårt arbete på vår frälsning kan ta sig miljoner uttryck under en vecka. Men utan denna medvetenhet om vad vårt väsens yttersta grund och mening är, kan vi inte heller fira gudstjänst. Varför komma till kyrkan och fira något om vi inte är medvetna om att varje sekund av vår tillvaro lyder under denna samma kallelse att följa, lyda och medskapa det rike som redan har kommit men som ännu inte tagit gestalt. Det rike som fortfarande bara är sedd såsom i en suddig spegel, en spegel nerkletad med alla våra svagheter, lidelser och begär, alla tomma ord och all självhävdelse och självförnedring som bor inom oss. Men gudsriket har tagit sin boning ibland oss, “Men åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn.” Amen

[Startsidan] [Programmet] [Verbum Divini] [Församling] [Kontakt] [Skillnaden] [Barn&ungdom]

*Verbum Divini*
	“Guds rike - redan men inte ännu”
	Predikan i Betel 2:a söndagen efter Påsk av Sam Pettersson
	Apost 1:6-8a De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" [7] Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er." Apost 1:14 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder. Vi lever i Guds “redan men inte ännu”, likt lärjungarna håller vi till i rummet på andra våningen i endräktig bön, eller? Vi väntar på pingsten, på den dag när Guds Ande på ett frigörande och nytt sätt tar sin bonng i oss. Vi väntar, men vi är inte sysslolösa. Vi längtar, men inte uppgivet. Vi kämpar, men inte i en hopplös kamp. För vi vet att Kristus är uppstånden!! Vi vet också att en dag skall det ofattbara och svårförståeliga “bytas i åskådning”, som psalmpoeten säger. “Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” säger Paulus i1 Kor 13:12. Vi lever i Guds “redan men inte ännu”. Redan nu får vi del av Kristus, får vi del av Anden, men ännu är inte tiden mogen för Guds stora och fruktansvärda dag. Vilka oerhörda materiella värden kommer inte att förstöras den dagen! Vilken fruktansvärd dag kommer inte det att bli, när Gud gör upp med all den ofullkomlighet och ondska som finns på denna underbara och fruktansvärda planet. Tro inte att “den söde Jesus” kommer på rosa moln till tonerna av Vivaldis “Våren”. Det är den fruktansvärda dag om vilken Lot sa till sin hustru “Se dig ej tillbaka”. Då om nånsin får vi göra verklighet av frasen “dö bort från allt för att vinna allt”. Gud hjälpe oss att vi förstår vad som händer den dagen. Det är mot den dagen som vi vandrar och som vi längtar eller hur? Och Gudsriket har alltså landat, men ännu har det inte nått sin fullbordan. Rom 8:22-25 Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. [23] Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner (och döttrar) och befria vår kropp. [24] I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? [25] Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 2 Kor 5:6-8 Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren – [7] vi lever i tro, utan att se. [8] Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Vi lever i påskens ljusa hopp, vi samlas för att fira detta att förgöraren hoppade över de vars dörrpost var bestruken med blodet av ett felfritt lamm. Vi firar att Kristus med sitt blod har utverkat samma fria lejd samma benådande för oss som för Israels barn i Egypten en gång. Vi samlas inte för att “få ut något av gudstjänsten”. Vilken man gifte sig med sin hustru bara för att “få ut något av henne”. Det är inte vad jag minns att jag lovade inför Gud och den församling som fanns i Hjo kyrka 2.6.1990 kl.16.00. Vi är förbundna – bundna till Jesus Kristus inte för att få ut en evig salighet eller någonting för vårt religiösa sinne kl 11 på söndag, utan för att älska honom i nöd och lust. Vi kommer med oss själva “som ett levande och heligt offer” för att med livet som insats möta honom. Och liksom vi inte kan möta Honom utan att förgås, så är det med livet som insats som du kom hit i dag. Visste du det. Tänk om han uppenbarar sig för dig! Det är alltså därför för att Han är fascinerande och fruktansvärd som vi inte kan se Honom ansikte mot ansikte utan vi räddas från döden genom detta “redan men inte ännu”. Tack och lov och pris för att vi fortfarande lever i denhär världen, för att inte gudsnärvaron blir så förintande het att vi förgås. Men redan här har vi kallats till Honom, kallats att följa honom, kallats att ge att dela med oss av vad som finns djupast inom oss. I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser, vi lever i tro, utan att se. Därför blir gudstjänsten inget som vi kommer - eller låter bli att komma – till på söndag förmiddag, utan gudstjänsten, vårt medskapande med Gud för att bygga på det kommande Gudsriket, börjar på måndag morgon, fortsätter på tisdag, upptas igen på onsdag morgon, liksom på torsdag, fortskrider under fasta på fredagen, planar ut på lördagen, och når sin fullbordan på söndagen när vi vilar från vårt verk och firar att gudstjänsten har levts ut under veckan som varit och nu frambärs inför Gud på den sjunde dagen. Vårt arbete på gudsriket eller vårt arbete på vår frälsning kan ta sig miljoner uttryck under en vecka. Men utan denna medvetenhet om vad vårt väsens yttersta grund och mening är, kan vi inte heller fira gudstjänst. Varför komma till kyrkan och fira något om vi inte är medvetna om att varje sekund av vår tillvaro lyder under denna samma kallelse att följa, lyda och medskapa det rike som redan har kommit men som ännu inte tagit gestalt. Det rike som fortfarande bara är sedd såsom i en suddig spegel, en spegel nerkletad med alla våra svagheter, lidelser och begär, alla tomma ord och all självhävdelse och självförnedring som bor inom oss. Men gudsriket har tagit sin boning ibland oss, “Men åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn.” Amen