Tro och lära

Att förlåta och glömma

En person ber om förlåtelse, som också utlovas, men samtidigt meddelas, att härefter har jag ingen aktning för dig. Är detta försoning efter bibliskt mått?

Tvivlande Tomas

Nej, någon biblisk försoning kan det ju inte vara fråga om, och knappast något annat slags försoning heller. I Matt 6:12 15 lär oss Jesus, att vi skall be Gud om förlåtelse för vår synd, men samtidigt säger Han: »Om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser. » Och i Kol 3: 13 skriver Paulus: »Haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. »

Vi kan inte komma ifrån att Bibeln påvisar ett samband mellan Guds förlåtelse och vår vilja att förlåta. Dessutom bör vår förlåtelse vara av samma art som Guds förlåtelse. Dvs förlåtelsen innehåller en salig glömska, då man är villig att glömma oförrätten, och ett fullt accepterande av motparten. Guds förlåtelse är så fullständig, att »det gamla är förgånget, något nytt har kommit» Bibeln uppmanar oss att förlåta »såsom» Gud förlåter. Det innebär att förlåta och glömma.

Själv har jag upplevt, hur det är att vägras förlåtelse av människor, men det är ju inte min sak att döma en annan. Guds ord lär oss: »Hållen frid med alla människor, om möjligt är och så mycket som på eder beror.» Rom 12 :18. Har du bett om förlåtelse och fått den, men den andre förlorat aktning för dig, så är ju detta inte din synd. Så vitt jag förstår Guds ord så är det långt viktigare, att Guds frid får bevara mitt hjärta ödmjukt än att jag bevarar människors aktning.

Lever du i Guds försonande kärlek, som är gränslös orkar du och har råd med att förlåta en medmänniska, som kanske t o m utnyttjar din förseelse för att smutskasta ditt rykte. »Den som får litet förlåtet, han älskar ock litet. » Luk 7; 47.

Rafael Edström

(Mst 10/1975)

Tillbaka