|
Tro och lära Ryckt ur dödens käftar?1. Har någon gång läst om sådana fall, då en svårt sjuk person blivit helt frisk på grund av anhörigas böner. Har fäst mig vid uttrycket : »Gud räddade honom från dödens käftar.» Alldeles som om han blivit räddad från något ohyggligt. Men om personen ifråga skulle ha dött, så skulle det antagligen hetat, att han nu flyttat till det himmelska hcmmet. Vad skall man säga eller tro om det hela? 2. Efter vad jag förstår från Bibeln, så är himlen, vårt rätta hem, och att alla kommer dit förr eller senare, utom dem, som går förlorade förstås. Men hur stämmer det med följande: »De saktmodiga skola besitta jorden?» Önskar besked Det är alldeles riktigt, som ni skriver, att människor har räddats ur dödens käftar som svar på bön, och deras antal är myeket större än vad ni eller jag läst eller hört om. Mycket händer som svar på enskildas och församlingens böner, av vilket en ringa del kommer till allmän kännedom. Jag tror inte heller, att man skall torgföra allt, ty ofta är de största upplevelserna av sådan art, att man vill bevara. dem i sitt eget hjärta. I er frågeställning syns ni emellertid. sammanblanda döden och det himmelska hemmet. En levande människa blir aldrig vän med döden. Den framstår som en oundviklig fiende. Detta gäller även en frälst människa. Paulus skriver i 2 Kor 5:4, att »vi skulle vilja undgå att avkläda oss». Detta hänsyftar på, döden. Paulus var således ingen vän med döden. Han talar ju också om, att han blivit räddad ur »dödsnöd» många gånger. 2 Kor 11:23 f. Vad jag förstår, är det både kristligt och naturligt att tala om räddning ur dödens käftar, då Herren hjälpt från en för människor hjälplös situation!. Men därmed har man inte sagt, att »Gud räddade honom från himmelens käftar». Det förstår ni, hur absurt ett sådant resonemang vore. Himmelen är vårt eviga hem, men det är naturligt för en kristen att likt Paulus önska att inte behöva avklädas i döden utan i stället överklädas vid Kristi tillkommelse. Den andra frågan kan verka förbryllande. Först, vad rnenas här med saktmodig? Djupast betyder det att vara så helt överlåten åt Gud, att Hans vilja är det första, och högsta i livet. Då har jag ingenting av eget intresse att försvara. Jag blir inte irriterad av andras uppförande utan bevaras lugn. Psalmisten. säger, att dessa »skola, besitta landet och hugnas av stor frid». Ps 37:11. Jesus lägger säkert en eskatologisk betydelse i sitt tal om de saktmodiga, och vi kanske har förklaringen i Upp 5:9, 10, där de återlösta framställes som ett konungadöme av präster som skall regera på jorden, då ondskans välde krossats. Rafael Edström (Mst 10/1966) |